Som ung skrev Asimov bland annat "Jag, Robot" och ett flerdelat verk som på 1950-talet samlades under titeln "Stiftelsetrilogin". Inspirationen sägs ha utgått från ett engelskt historieverk från 1700-talet: Gibbons "Romerska rikets nedgång och fall".
Handlingen i "Stiftelsetrilogin" tänks tilldra sig en bra bit in i det som för oss är okänd framtid, men Asimov har inte tid att som romanförfattare hitta på en tidstypisk miljö. De asimovska personerna röker till exempel cigaretter lika nonchalant som vilken modern Hollywoodhjälte som helst.
I likhet med en stor grupp sf-författare riktar sig Asimov till en närmast prepubertal pojkpublik. Det finns för övrigt få minnesvärda kvinnor i trilogins persongalleri. Denna begränsning är knappast ideologiskt betingad utan ren och simpel valhänthet från Asimovs sida.
Ett område där han intar en avvikande hållning är våld och krig. Medan många som odlar genren frossar i blodiga hemskheter värnar Asimov om fred och sämja. Redan som 20-åring proklamerade han Robotlärans tre lagar. 1) En robot må inte skada en människa eller, genom passivitet, tillåta en människa att komma till skada. 2) En robot måste lyda order utdelade av människor utom i de fall den skulle hamna i konflikt med den första lagen. 3) En robot måste värna om sin egen existens i den utsträckning denna inte råkar i konflikt med den första och den andra lagen.
Det fredliga draget går igen i trilogins romanvärld, vars samhälls- och människosyn har utarbetats av en tänkare vid namn Hari Seldon. Hans speciella vetenskapsgren heter psykohistoria och strävar efter att förklara historiska skeenden genom att söka de neurologiska förutsättningarna i människans hjärna. Så här presenteras läran första gången i en i trilogin genomgående åberopad encyklopedi kallad "Galactica": "Sin utan tvekan största insats gjorde Seldon inom psykohistorien. När han tog sig an detta område fanns endast ett antal vaga axiom. Han utvecklade ämnet till en seriös statistisk vetenskap."
Med hjälp av psykohistorien försökte Seldon rädda det tiotusenåriga Galaktiska imperiet från att gå under, detta genom att starta Stiftelsen på planeten Terminus.
En annan notis i encyklopedin gäller just Terminus – imperiets namn på vår egen planet: "Eftersom den låg vid Vintergatans yttersta rand som en isolerad sols enda planet, fattig på mineraler och helt ointressant ur ekonomisk synvinkel, koloniserades den inte förrän femhundra år efter det att den upptäcktes, det vill säga när encyklopedisterna landade."
Med tiden blev Terminus hem för hela 40 miljoner människor, och det blev allt svårare att försörja dem med mat för dagen. Man fick lita till de dagliga leveranser av livsmedel som per rymdskepp kom jorden till del.
Av de 40 miljonerna är det ett ringa fåtal som nämns vid namn. Asimov hade uppenbarligen svårt att hitta på personnamn, som han hämtade från de mest olika källor. En av presidenterna i Terminus historia heter Asper – sträv och besk på latin – men ganska medgörlig i praktiken. Ett annat exempel är Anacreon, hos Asimov namnet på ett av de jordiska kungadömena. Annars är det likalydande grekiska ordet namnet på den som lovsjunger vinet.
Trots tre övergripande boktitlar och ett stort antal underavdelningar gör trilogin ett splittrat intryck som speglar en ryckig tillkomsthistoria. Där möter vi en ung man vid namn Gaal och vi väntar oss att få veta mera om honom. Anspelar hans namn på den heliga Graal, undrar man. Och vad möter honom på andra sidan Stora språnget? "Han hade spänt sig inför detta fenomen som man aldrig upplevde under enkla interplanetära resor. Språnget var och skulle sannolikt förbli den enda praktiska metoden att förflytta sig mellan olika stjärnor."
Denna lovande upptakt fullföljs dock inte alls. Gaal försvinner ut i periferin – liksom flera andra figurer i trilogin. Professor Asimov hade ju inte bara sitt författarskap att tänka på – utan dessutom en undervisningsbörda i biokemi vid Bostons universitet. Så det fick bli ett tvärt slut på trilogins många olika trådar och uppslag.