Karin Paulin i rollen som den kärva enslingen Janina Duszejko i Norrbottensteaterns "Styr din plog över de dödas ben".
Teater
Styr din plog över de dödas ben
Av Olga Tokarczuk
Dramatisering: Lotta Grut
Regi: Karin Kickan Holmberg
Medverkande: Jonas Hellman-Driessen, Karin Paulin, Maja Runeberg och Per Sandberg
Sverigepremiär. Norrbottensteatern, Luleå. 2 mars
Där bor Janina Duszejko. Hon är berättelsens nav och den vars väsen egentligen är hela romanen. I pjäsen bärs rollen upp av Karin Paulin. Och hon gör den äldre självständiga kvinnan med den avmätta tyngd som behövs för att hålla föreställningen på plats. Trots allvaret finns här nämligen gott om utrymme för det dråpliga. Duszejko kryddar sitt språk med roliga omskrivningar. Människor benämns med det hon tycker passar och jakttornen hon vält heter predikstolar. Det är nämligen djuren hon föredrar. Mot jägarna i trakten för Duszejko en evig och tröstlös kamp. Och både pjäsens bild av svampplockare som lite löjliga och jägarnas position i skogen känns bekanta.
När den av henne så illa omtyckta grannen Storfot hittas död, får Duszejko reda på vad som hänt hennes försvunna hundar. Det är också den händelsen sätter igång mördandet i byn. Djurens hämnd hävdar Duszejko. Hur det slutar går förstås inte att berätta.
Förutom sitt kärva jag är Duszejko också en passionerad person och trots sin aversion mot människor har hon flera goda vänner: den forna eleven Dyzio, grannen Tröger och butiksbiträdet Goda Nyheten. Möjligt är även en kärleksaffär med den uppdykande insektsforskaren Boros
En deckargåta, som trots allvaret ger gott om utrymme för det dråpliga, menar recensenten Regine Nordström som sett Sverigepremiären av "Styr din plog över de dödas ben" på Norrbottensteatern.
Tröger, Per Sandberg, är den vardagliga och allt mer förälskade grannen. Därutöver gör han en vansinnigt rolig tolkning av den alkoholiserade tandläkaren. Hellman-Driessen bjuder på en varm ung Dyzio uppfylld av Blakes poesi. I andra roller spelar han med farsartad touch potenta män, en av dem är Boros. Maja Runebergs karaktärer Goda Nyheten och Ministerns fru är istället mest mycket sorgsna.
Att dramatisera en roman som förutom sin gåta, har en inneboende långsamhet och många inre dialoger, måste vara en utmaning. Norrbottensteatern har valt de mer lättillgängliga delarna humor och deckare. Skådespelarna får dock ett oväntat bidrag till gestaltningen av människorna och det som sker i byn. På ett varsamt sätt härbärgeras också känslor av vemod, övergivenhet och tvivel i föreställningen av musiken. Mellan skratten svävar den och dimman i skogen ut i salongen. Det är elegant.