Den ledde tankarna till Lotta Lotass dystopiska experiment medan hon ännu var något så när läsbar, men var överlägsen i sin analytiska förankring i tanke och historia.
Hans nya roman heter kort och gott ”Eländet” och förlägger dystopins land till förortens förlorade generationer av unga emigrerade, den väver in missbrukare och utslagna med ett stort estetiskt raffinemang till en slags svart lyrik.
Den inleds eteriskt, en musiker, cellist står nere vid kanalen i Malmö. Han tänker på porslinsblommor och på en lyckad repetition av ett modernistiskt stycke av Scelci, italienaren. Då kommer en ung missbrukare fram och viggar pengar eller en cigarett. Han får en tjuga och berättar att han nyss blivit uppspöad av andra pundare, han betraktar berättaren, följer hans rörelser. Och det är då det sker.
Mötet förlöser en berättelse som är så svärtad att inga madeleinekakor i världen skulle räcka för att framkalla nostalgins välbehag. Med en oerhörd frenesi bryter minnet och replikerna fram, stora brottstycken ur ett tidigare liv där missbruk och våld ännu inte ersatts av klassiska studier och repetitioner av komplicerad modernism.
Det mörker som Tichý framkallar har en episk, strålande energi. Frenesin i berättarens tillbakablickar skjuter upp genom skildringen som vulkaniska kontinenter, fyllda av undergång, tragedi, elände och en sällsam, ursinnig och destruktiv kraft. Vilken som helst av bokens scener ger exemplet; tag den när Nikos mamma hittar sonen död framför teven, kanske av en överdos, kanske av något annat och i sin bibliska förtvivlan lyfter sonens huvud, det tunga döda huvudet i sina händer som om hon ville förlösa honom ännu en gång.
Den krönika Tichý skriver är om de redan dömda, de som från första tonåren fyllt hjärnan med destruktiva droger och ett fullständigt ingenting om sig själva, om världen, om rätten och orätten. Som först söker sig till små gäng för att hitta uppgiften, därefter till större, just nu benägna i Syrien eller någon angränsade stat i sönderfall. Aldrig civilisation, alltid gäng.
Mörkret, undergången, apokalypsens ryttare genom förortens liv. Med samma frenesi som en rappare, och ibland med liknande språk gestaltar sig romanen. Tidslinjen är en lång räcka sammanhållna och rytmiska repliker som knappt låter läsaren dra efter andan. Och när mörkret närmar sig det uthärdligas gräns planar skildringen ut i en final som gör allt uppenbart, som alfa och omega, begynnelsen och änden. Och undergångens stora sorgesång förvandlas till en fullt gripbar vardag. Det är storartat, över hela fältet, storartat.