En generationsroman, en tidsbild där man tycker sig sitta med facit, eller åtminstone en rimlig tolkning. Jan Guillous sjunde del i romansviten om släkten Lauritzen kunde dessutom väcka förhoppingen om författarens egen hjältesaga, den skulle tåla sin spegling.
Tyvärr blir ”1968” en av de svagaste delarna i gestaltningen av vårt 1900-tal. Guillou skriver nämligen med efterklokhet och sin vanliga arrogans och den distanseringen får texten att skorra. Guillou vet bäst om en generation som visste bäst och de blir ständigt tillrättavisade och utplattat ointressanta. En fyrkantig samling idealister, men tjejerna var snygga.
Den manlige hjältens inkarnation heter denna gång Eric, han debuterade i den sympatiska ”Äkta amerikanska jeans” och återfinns långt ut i släktträdets finare grenverk. Juristgeni, FNL-are, socialistist förstås och pikant nog nästan genast anställd hos den mer än välkände advokaten Henning Sjöstrand, Henning-Penning benämnd av Expressen. Tidsmarkörerna är inte överdrivet diskreta, namnen är lätt detekterade, Hans-Göran Banck och närmste medarbetaren Lars Silbermann. Övriga markörer kan kryssas av i checklistan.
Första meriteringen blir att följa den tyska Neurosedynrättegången, där Eric självklart kläcker fram det avgörande beviset mot läkemedelsföretagets alla sjutton advokater, bedriver erotik med advokatvalkyrian Gertrud, avlägger visit hos socialismen med mänskligt ansikte i Prag och återvänder utmattad efter sin Grand tour till ett Stockholm där ingen har vett om rätt vinval och de lantliga besökarna stillöst visar sig i kortbyxor på restaurang.
Jo, livet prövar den något vagt tecknade Eric som ändå försöker få kamraterna i rörelserna att avstå från de allra värsta diktaturvinerna, mest för att de smakar så illa. Och mellan rättegångstriumferna firar moralisk seger med gammelonkel Sverre och blåser släkten på två Van Goghtavlor som istället får gå till allmännyttans museum i Holland. Ja, dessa radikala buspojkar, de ställer då allt på ända.
Vad blir facit? Eric lämnar pappfiguren först när han närmar sig deckarhjältens gestalt (läkemedelsrättegången), samhällsteckningen är så schematisk att den livas upp enbart när den blir polemisk, eller säg hellre demagogisk och återblicken på en omvälvande tid kvävs av tillrättalagd självbelåtenhet.
68-rörelsens sällsamma blandning av hedonism och rationalism, av utsvävning och analys i samma kropp kan aldrig övertyga i svart-vit version. Inte undra på att det är svårt att känna igen sig, till och med erotiken verkar vara en manlig plikt, underställd den lauritzka medelklassetiketten. För att inte tala om de evinnerliga vinvalen, ni visste väl att Beaujoulais kan drickas kall också?