Iiris Viljanen
Kanske är det sista gången jag går på konsert i Kiruna kyrka, tänker jag dystopiskt när jag går upp för den månbelysta stigen. Förhoppningsvis bara sista gången på den här kyrkbacken, men jag känner viss oro inför vansinnesfärden som den nygotiska byggnaden har framför sig. Det är åtminstone en känsla som matchar kvällens konsert.
“Det blir många låtar om livskriser, men många här ikväll ser ut att vara i krisande ålder så det kanske kan passa”, säger Iiris Viljanen när hon satt sig tillrätta bakom den svarta flygeln, flankerad av sina medmusiker Martin Höper och Simon Lägervik Sjöstedt.
En liten men artigt uppmärksam skara har samlat sig på de främre raderna och längs altargången. Jag funderar på hur stor andel av kvällens publik som sedan innan har lyssnat på den finlandssvenska pianisten och kompositören. Min gissning landar på max 30 procent. Resterande är, i min fantasi, rutinerade kulturkonsumenter som alltid är redo att stötta lokala arrangemang.
Det blev både lite svart, lite salt och lite kärvt under konserten i Kiruna.
Sångerna som fyller Kiruna kyrka under Snöfestivalens andra kväll är lika mörka som de tjärade väggarna, och Iiris Viljanen själv är kärv. Mellansnacken utgörs av ett par meningar som mest. Mer tillgång än så får vi inte till hjärnan bakom textrader som “bakom ångesten, bakom dom mörka känslorna, ja du måst gräva där“.
Jag brukar gilla effektiva mellansnack men det blir lite väl sparsmakat. Jag skulle gärna höra henne berätta om hur verserna kommit till. För Iiris Viljanen kan konsten att berätta, med humor. De få anekdoter som sipprar fram får mig att längta efter mer. Samtidigt kan jag förstå, med sångtexter som redan är så utlämnande, om hon inte har mer att ge.
Iiris Viljanen i Kiruna kyrka, troligtvis den sista konserten på denna mark för recensenten.
Konserten börjar lite trevande, men efter ett par sånger känns det som att trion hittat varandra och publiken. Visballader varvas med instrumentala stycken. Sången “Brevväxlingar” sitter som ett smäck, inte ett öga torrt. Men mest intryck på mig gör ett par låtar där Blues–Iris får komma fram. Henne har jag inte sett förut. Jag kvicknar till när Viljanen river av ett munspelssolo, och när hon ursinnigt gräver i sina djupaste register och låter rösten spricka.
Kiruna kyrka däremot hoppas jag innerligt ska klara sig utan sprickor, genom flytten till den nya staden. Jag tittar upp och studerar takkonstruktionen som reser sig över mig. Under de här bjälkarna vill jag sitta och lyssna till många fler konserter.