Hennes enda skiva, Vita Kalla, har fått blandad kritik och jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig när jag ser henne smyga upp på scenen. Hennes huvud hamnar så lågt, där hon sätter sig på sin låga stol, att det blir lite knepigt att överhuvudtaget se henne.
Hon har också en lite frånvarande framtoning, både i rösten och i sättet, då och då med helt slutna ögon, som gör det svårt att förstå vad det egentligen är hon vill framföra.
Hennes vackert dynamiska röst, tillsammans med en repetitiv stil i sitt gitarrspel, skapar ett väldigt ömt musikaliskt landskap som faktiskt är ganska lätt att drömma sig bort i.
En innerlig stämning infinner sig i Potatiskällaren under hela den behagliga spelningen, men för en lyssnare är det rätt invecklad sak att tränga igenom hela det kompakta vemod som hela hon utstrålar. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka.