Till dess samhälleliga och högst privata betydelse och dess både abstrakta och konkreta innehåll, både konnotationer och denotationer alltså.
Jo, motorn och motorfordonet som manlighet, som ifrågasatt manlighet, som makt, frihet, fängelse och stickspår. Dess märkligt inkapslade energi som frigör rörelsen och alltså låter människan färdas på ett historiskt helt nytt sätt. Med svåröverskådliga konsekvenser, det medges, storskaliga miljöskador, alltifrån utplånade medeltidsstäder till global klimatpåverkan. Som om vår frihet alltid måste ha en fruktansvärd borgensförbindelse i vår möjliga utplåning.
Allt detta låter allvarligt, men Rask skriver med ovanligt gott humör, han diktar spirituellt och med distans och dessutom med stor konsekvens. Det resulterar i riktigt välgjord poesi om moderniteten. Varje dikt har rubrik efter motordelar eller andra teknikaliteter hos bilen: vevstake, kylare, grenrör, bussningssats.
Och själva undertiteln är ”manual”, alltså handbok. Vilket växer till någonting mer allmängiltigt, en slags existentiell punkt utgående från slagvolymer och krängningshämmare: ”Snövallar, vägkäppar,/ snörök, renar/ Ändlöst landskap/ Som jag klyver/ Som bolstrar mig/ Jag ljustutar i natten/ som svar/ på Guds blinkning”.
Språket får sin friskhet genom den tekniska terminologin, alla dessa kantigt exakta ord med en estetik av det gjutna motorblocket, stilrent, funktionellt och oåtkomligt. Några enstaka hackanden i rytmen och orena tändningar, men som helhet en väldigt driftsäker samling. Om denna moderna välsignelse som förbannar oss med uselt samvete över en förbrukad planet.