Så slutade nazismens store chefsideolog Alfred Rosenberg sina dagar. Citatet är hämtad från ”Djävulens dagbok”, en diger nyutkommen beskrivning av jakten på Rosenbergs försvunna dagbok.
”Djävulens dagbok” har skrivits av amerikanerna Robert K. Wittman och David Kinney. Wittman var tidigare anställd på FBI, medan Kinney är en välrenommerad journalist. För den förnämliga översättningen till svenska svarar Hans Dalén.
Rosenberg skrev nazismens ideologiska bibel, ”Det tjugonde århundradets myt”, där den ariska rasens överlägsenhet fastslås liksom Tysklands rätt till ”livsrum”. Denna svårsmälta filosofiska skrift blev obligatorisk läsning för bland annat Hitlerjugend.
Han tycks ha saknat all empati och tillämpade skoningslöst denna raslära, när han senare blev minister för de östra territorierna och lät mörda miljoner människor, först och främst judar men också andra ”mindervärdiga” raser som polacker, ryssar och ukrainare. Rosenberg hade heller ingen medkänsla med det tyska folkets oerhörda lidande under kriget.
Parallellt med skildringen av Rosenberg och nazismens framväxt berättas om den tyske judiske juristen Robert Kempners märkliga öde. Han arbetade på inrikesministeriet i Berlin men miste sitt jobb när nazisterna tog makten. Han tog sig efter många äventyr till USA, där han lyckades skapa en ny karriär som rådgivare åt regeringen.
Med sina erfarenheter från Nazi-Tyskland blev han en värdefull tillgång. Senare blev han biträdande åklagare vid Nürnbergrättegångarna och höll skoningslösa förhör med Rosenberg och andra nazister.
Bokens porträtt av Kempner är inte odelat positivt. Hans aggressiva förhörsteknik kritiserades i Tyskland, och Kempner tvingades delta i en offentlig debatt om rättegångarnas integritet.
Kempner samlade på sig massor av dokument rörande nazisternas brott, och så småningom fraktades flera ton papper till hans hem i USA. Hans egenmäktiga sätt att hantera dokumenten bidrog till att en mängd hamnade på avvägar.
Redogörelsen för jakten efter den försvunna dagboken och andra dokument är mycket detaljerad, och för den som inte är specialintresserad av ämnet blir det ganska tradigt att följa alla turer. ”Djävulens dagbok” är överhuvudtaget späckad med detaljer, vilket gör skriften tungläst.
Framställningen dokumenteras med omfattande nothänvisningar och en utförlig bibliografi.