Diktkrans som ger den kristna tanken en form

Hon är ingen centralgestalt i den västkristna kyrkan och i den lutherska är hon förstås okänd. Maria av Egypten, eller Heliga Maria från Egypten, eller Heliga Maria egyptiskan.

Marie Tonkin har skrivit en diktkrans med en centralgestalt i den östkristliga kyrkan Maria av Egypten.

Marie Tonkin har skrivit en diktkrans med en centralgestalt i den östkristliga kyrkan Maria av Egypten.

Foto: Pressbild

Recension2021-04-03 16:30
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Litteratur

Marie Tonkin

Maria av Egypten

Black Island Books

Viktig däremot i den östliga. Kanske föddes hon år 344 i Egypten, kanske dog hon i den palestinska öknen 421, men det finns andra årtal att tillgå. Har som helgon en ovanligt oblodig berättelse, blev alltså inte ihjältorterad på onämnbart sätt, varken halstrad eller sliten itu. Levde ett liv i Alexandria som i beskrivningarna snurrar runt substantiv som prostituerad, kurtisan, aktris och adjektiv som utlevande, syndig och osedlig. Detta innan sin omvändelse och sitt fyrtiosjuåriga eremitliv.  

Mot den bakgrunden har Marie Tonkin skrivit en diktkrans om henne, alltså något så ovanligt i samtida kontext som en djupt andlig diktsamling i en ton av hymn, kanske rent av i mystisk åkallan, detta ålderdomligt obrukbara ord. 

Det är en läsvärd samling, den påminner om äldre, kristen poesi där tron förutsätts utan att behöva försvaras, den tas för given. Bär man inte detta med sig (i en eller annan form) förblir dikten sluten och stum, men känner man igen det kristna rummets stämning, själva andligheten är Tonkins dikt lika hemtam som gammal psalmlyrik, fast inga helgon hade talan där.

Maria är ett jag i dikterna, hon träffar sin tro efter det extroverta livet i Alexandria, hon väljer asketens roll, hon prövas, minns tillbaka, hon frestas och förtröstar. Så långt är det förväntat, men för den sekuläre inte särskilt träffande. Men Tonkin har förmågan att gestalta och hon har språket med en distans som kan vara både drabbande och teologiskt stor: ”Gudens olidliga mildhet är min dom”.

En diktsamling som genom sitt motiv och sin stämning är originell på ett säreget patinerat sätt. Värd uppmärksamhet kanske mest för sin språkliga förmåga som har kraft nog att bortom religionens nednötta upprepningar ge den kristna tanken en form som man kan lyssna till. 

I en pendang mot bokens slut presenteras i fyra dikter en mer samtid Maria, nämligen Maria Skobtsova, född i Riga 1891, litterärt engagerad i St Petersburg, i kretsar med Achmatova och Aleksandr Blok. Efter flykten till Paris blir hon nunna, tar namnet Maria efter egyptiskan och dör 1943 i Ravensbrucks koncentrationsläger eftersom hon gömt judar undan förintelsen.