Dans
Dansinitiativet, Luleå, 3 oktober
Idé: Marie Wårell
Danskonstnärer: Marie Wårell (Luleå), Erika Pekula Pettersson (Piteå), Moa Westerlund (göteborg), Robin Ivarsson (Borås.)
Kompositör: Petter Berndalen
Upplägget för denna tidiga kvällsföreställning är spännande. De inpasserande får var sin klisterlapp i två färger att fästa på kläderna. Jag som har fått en röd prick leds åt det ena hållet, övriga åt det andra. Dansscenen är avdelad med ett draperi, så att vi inte ser varandra i de olika avdelningarna, men musiken är densamma i hela lokalen.
Det handlar alltså om dialekterna i de fyra 400-årsjubilerande städerna Luleå, Piteå, Borås och Göteborg. De fyra dansarna har själva skapat sina soloverk till ett gemensamt ljudverk av Petter Berndalen, genom att intervjua människor på sina respektive hemorter och låta sig inspireras av deras berättelser och dialekt.
Jag tillsammans med ena halvan av publiken börjar i den del där Erika Pekula Pettersson dansar Pitebondska, samtidigt som Robin Ivarsson dansar Boråsmål. De hjälper oss på traven i uttolkningen med sina kläder och accessoarer. Han har en knallekostym med djurmönster som ska föra tankarna till Borås djurpark och Borås som textil- och handelsstad. Han har också en regnkappa och ett paraply som anspelar på att det är Sveriges regnigaste stad. Han berättar i publiksamtalet efteråt att han uppfattar dialekten som bonnig, slängig och bakåtlutad, "lite reggae", vilket han lyckas få fram bra. Han har även låtit sig inspireras av Borås historia, berättar han, även om han ett tag funderade på att också plocka in influenser av nyanländas språk och dialekt, men det valde han i slutändan bort. Det hade annars varit ett intressant spår.
Erika Pekula Pettersson, iklädd Magdalena Pajala skiddress, och en guldig väst, inspirerad både av Piteås idrottsframgångar och dess stadsfestivaler, dansar på ett mer kraftfullt, distinkt sätt. Man känner snöstormen yra och den djupa skogen omkring henne. På golvet ligger kartong från pappersbruket.
När hon har forskat i pitebondskan har hon fått höra att det förr i tiden inte fanns så många ord för känslor, däremot många ord förknippade med arbete och bondesamhället som inte fanns på svenska, har hon berättat i en intervju tidigare i Kuriren, och det är något hon förmedlar i sin dans.
Efter pausen är det dags att se Moa Westerlund tolka göteborgska och Marie Wårell Luleåmålet. Moa Westerlund har tagit fasta på att Göteborg är en rörig stad där det byggs mycket och där många går omkring i varseljackor. Jag kan tänka att det ändå är ett ganska smalt utsnitt av staden, men det är ju dansarnas individuella tolkningar och som lyfts fram här.
Marie Wårell har tagit intryck av Luleå som stålstad, men också reflekterat över kvinnornas plats i staden. Hon har klätt sig i rostbrunt som Rostbollen i en av rondellerna i infarten mot Luleå. Hon har en kjol med i scenografin och på slutet tar hon på sig den och ställer sig på en mjölkkruka. För mig för det tankarna till länsmejerskan Anna Gustafsson, en av de som kämpade för kvinnors rösträtt i Luleå. I slutet dras draperiet undan så att alla fyra dansare syns. Då välter hon krukan och ut rinner glänsande metallklot – vilket skulle kunna vara en fin symbol för kvinnornas kraft.
Sedan återstår frågan om hur det hade gått att förstå dansföreställningen utan de förkunskaper jag hade och utan de sceniska attributen och kostymerna som dansarna bar. Om det är möjligt att gestalta dialekter i dans och hur det i så fall har lyckats. Eller om det snarare är städerna och deras människor och historia som de har porträtterat. Men det spelar ingen större roll egentligen. Det går ju även att se "dialekten" som en symbol för stadens egen ton eller röst.