Eller klasskrig om man vill anknyta till en äldre terminologi. Sådant som förhärjade vårt grannland under första hälften av 1918, strax efter den självständiga staten Finlands födelse.
Kaos, våld, nationalism, ett Ryssland i upplösning efter den bolsjevikiska statskuppen, ett Europa i skälvning efter världskrigets slakter och reaktionens excesser. Normalitetens upplösning och människans utsatthet. Gränsen mot Ryssland heter Systerbäck, den korsar Alexander en vårnatt på väg till sin datja som nu ligger i Finland. Ryss, jude, på flykt undan det bolsjevikiska godtycket på väg in i ett annat godtycke, där den stora slakten på den förlorande röda sidan just begynt.
I hans datja bor redan Anna, en mystisk överlevare, en finska som hittar sprickorna i de murar som låtsas vara nationen. Som kan hitta både nya stövlar och potatis, för att inte tala om en fristad åt flyktingen från öst. Som nog saklöst skulle skjutas om det inte vore. En sorglig sång tar sin början, utvecklar så småningom både passion, erotik och död, mest av allt det sistnämnda. Döden tycks det enda normala när historien gör sina skiftesreformer, den tyska sidan som stödjer den vita, den röda kanske stöds av den ryska. Någon huvudperson har romanen inte, alla är underställda den större viljan och har bara att passa sig.
En dialogroman, en dokumentärroman, en passionsroman, en väldig berättande kraft om det som krossar människor och det som krossar stater, det vi kallar historiens gång. En tung, medryckande berättelse där de möjliga goda samtalen mellan Alexander och kommendanten där i Terijoki aldrig kan komma till stånd, det finns inget bord att samlas kring när tidsandan sliter människor itu och avrättningar handlar om allting utom rätten.
Som den gör än, och i oändligare skala i Syrien, där allting är upphävt och romanerna inte ens påbörjade.