Mia Rogersdotter Gran har under flera år utforskat sin egen älv, den hårt reglerade Luleälven.
Konst
Någonstans ska man ju vara
Klas Hällerstrand
Jesmonite, plywood, fanerad mdf, hårdvaxolja med mera
Luleå. Konsthallen till 7 november
Ädno/Älven/The River
Mia Rogersdotter Gran
Fotografi monterat på diabond eller kartong, video, böcker, vykort, kontaktkartor med mera.
Luleå. Konsthallen till 7 novmeber
Mer subtilt presenterar sig skogen i Klas Hällerstrands utställning ”Någonstans ska man ju vara”. Verken är dock till stor del uppbyggda av produkter som kan utvinnas ur den så kallade produktionsskogen. I Hällerstrands rum är det luftigt och vackert, doftar gott av trä. Varje verk, oavsett om det är en bit uppkaklad vägg på plywood eller en vacker hylla i mahogny, så är de gjorda med exakthet. Ytorna är perfekta, träet är behagligt behandlat och när den svarta färgen används är den kompakt. De smäckra linjerna och den vitkaklade ytan doftar också av modernitetens allmänna genombrott, innan allt blev farligt och giftigt. Ja, någonstans måste man ju vara och varför inte i Hällerstrands universum på gränsen mellan det sakrala och nostalgiska. Där är fridfullt.
I konsthallens mellanrum är det däremot sorgligt och problematiskt. Mia Rogersdotter Gran har under flera år utforskat sin egen älv, den hårt reglerade Luleälven. Med kameran har hon dokumenterat vad älvar som producerar el också bygger i landskapet: fält av sten, portar av stål, ställverk och dammar med vatten som får älven att bete sig oförutsägbart. Av bilderna blir ljuset i rummet svagt rosa, blekt blått och turkost. Ljudet av ställverk ackompanjerar.
Utställningen domineras av foton i stort format men där finns också de små kvadratiska bilderna, video och inte minst två montrar med dokumentärt material. Jag blir stående framför de rektangulära glaslådorna. En schematisk bild av kraftverken i Lule älv som ett knytnävsslag. Inte vill vi ha orsakat detta fula som förändrat användningen av platserna längs älven. Men inte heller vill vi ha mörkt och kallt inomhus - och visst låter det bra med elbilar och koldioxidfritt stål?
Med sitt arbete är Mia Rogersdotter Gran en av flera konstnärer som just nu problematiserar modernitetens lämningar i naturen. Den som människan förvandlar till produktionsytor. För oss i älvarnas rike visar hon därför inte något oväntat utan bilderna är snarare en påminnelse om att verkligen se det vi passerar under varje resa längs en väg vid en utbyggd älv. Medan jordbruksmarken växt igen, har områdena av sprängd sten, ställverk och hyggen blivit fler. Inför sånt kan en stå bedövad och ändå oförmögen att välja.