Som en förövning till denna har den också sitt intresse, en kortroman som berättar om en kvinna som överges av sin make och bryter samman. Den är också första delen i en löst sammanhållen trilogi.
Olga och Mario, den bedragna och den otrogne. Hon står ensam med två barn och en hund som hon inte ens tycker om. Jo, hunden har sin betydelse, åtminstone som övertygande detalj i en berättelse som hela tiden kämpar med sin trovärdighet. ”Dagar av ensamhet” är inte helgjuten romankonst, den berättar om raseri, förfall och besatthet, men som stort drama orkar den inte föra sina argument till motsvarande finaler utan nöjer sig med goda ansatser, utkast, prov.
Därför blir det bestående enstaka scener med livskraftig hetta. Olgas hatutbrott när hon en dag ser Mario med sin nya och unga kvinna på gatan och överfaller honom. Slag och blodvite, skrik och oväsen. Eller några av de mer ömsinta episoderna när den snälla schäfern Otto vimsar bort sig i parken och Olga, som känslomässigt släpper fram betydligt djupare register i umgänget med Otto än med sina barn, blir utom sig av oro. Trots att hon inte direkt tycker om hundar.
Jag tror draget av ofullgångenhet beror på att Ferrante i denna tidiga roman inte följer dramats logik till dess slutsats. Det är som att Olga prövar olika sätt att bryta samman på, men finner att ingen metod riktigt duger, alltså beslutar hon sig för att inte gå under alls. Mänskligt sett är det en fullt rimlig slutsats, men dramaturgiskt blir det ointressant. Verkshöjden krymper, det sinnliga är ljummet, det rasande är lagom. Olga försöker ligga med grannen, den bleke cellisten, Olga förgiftar myror så att Otto stryker med, Olga vansköter barnen, men de föredrar henne framför pappa Mario ändå. Livet får allt släpa sig vidare lyder slutsatsen.
Det kunde bli mäktigt, men det blir måttligt. Den episkt svepande storslagenhet som Ferrante skapade i Neapel blir underliga små episoder i Turin. Inte mer.