Så undrar 14-åriga Elvi från Junosuando. Hon är huvudperson i Kerstin Tuomas Larssons roman ”Hjärntvättarresan. Aivonpesoreisu”. Bokens titel är tvåspråkig, och läsaren möter ofta repliker på både meänkieli och svenska.
Elvi och hennes skolkamrater bussas nämligen till södra delen av Norrbotten på somrarna för att bo i svenska familjer och lära sig riktig svenska. I Sverige ska man tala svenska, punkt slut. Kanske utspelar sig händelserna på 30-talet.
De kommer till Kyrkbacken i Gammelstad och där tar en osympatisk präst emot dem och håller ett märkligt för barnen svårbegripligt föredrag om svensk historia, innan de fördelas mellan värdfamiljerna.
Elvi hamnar hos den medelålders skallige änkemannen Emil, som är god vän med prästen. Emil bor i en ensligt belägen bondgård. Han äger mycket skog och är en rik man, men Elvi ser att det är oskurat i hans hus och sängkläderna är inte rena.
Det är långtifrån det värsta. Snart står det klart att Emil valt den tidigt utvecklade flickan för att få sällskap i sängen. Och inte nog med det, prästen, som också är änkeman, får sexuellt utnyttja Elvi, liksom Emils brorsöner.
Det här är alltså en oerhört upprörande berättelse som läsaren knappt kan tro på. Men Kerstin Tuomas Larsson skriver i ett informationsbrev från förlaget att boken bygger på intervjuer med kvinnor, som när de var barn skickades söderut för att lära sig svenska. Även skallmätningar, som ju drabbade samer, ska ha utförts på tornedalska barn.
Av detta sprängstoff hade det kunnat bli en stor roman, men jag tycker inte att Tuoamas Larsson lyckas ro berättelsen i hamn. Slutet på historien är dramatiskt men katastrofen skildras mycket kortfattat och fragmentariskt. Det känns som om författaren tröttnat på sin roman och snabbt velat avsluta den.