Erik Kaa Hedberg i rollen som läkaren Astro och Jonas Hellman Driessen som Vanja i Norrbottensteaterns uppsättning av Onkel Vanja, där scenografen och kostymören Alejandro Tarragüel Rubio, tillsammans med regissören Stefan Metz, placerat handlingen från 1800-talets Ryssland till ett framtida ökenlandskap.
Teater
Onkel Vanja
Av: Anton Tjechov
Regi: Stefan Metz
Medverkande: Jonas Hellman-Driessen, Erik Kaa Hedberg, Therése Lindberg, Maria Pontén, Maja Runeberg, Roger Storm, Linda Wincent.
Scenografi & kostym: Alejandro Tarragüel Rubio
Norrbottensteatern, lördag 26 oktober, klockan 16
Scenljuset går upp över ett pastellfärgat, ockrabränt ingenmansland i en diffus nutid. Borta är de sedvanliga tjechovska attributen; inga ljusa linnekostymer, inga björkar. Ingen puttrande samovar. Helt ok – Tjechov tål att flyttas på, hans text från det tsaristiska Ryssland håller för omtolkningar. Men kanske inte hur långt som helst.
På en lantegendom lever en gammal professor med sin unga fru Elena, sin dotter Sonja från ett tidigare äktenskap och hennes morbror Vanja. Därtill Vanjas mor Maria, en barnsköterska, Teljegin samt läkaren Astrov, ditkallad för att bota professorns tilltagande gikt. Åtta människor som gör absolut ingenting. Alla har tråkigt och famlar till synes hjälplöst efter en mening med livet. ”Här är så trist så man dör!”, utropar Elena, professorns vackra och bortskämda fru. Det händer sällan mycket i Tjechovs pjäser, det är under ytan det bubblar.
Sysslolösheten går som en röd tråd genom Tjeckovs pjäs "Onkel Vanja", det är under ytan det bubblar.
Stefan Metz uppsättning spretar åt många håll med inlagda pantomimer, vissa svårtydbara, andra övertydliga. Vi vet att alla är sysslolösa, det ligger i pjäsens DNA. Andra är smått geniala som Sonjas (Maria Pontén) tysta avgrundsvrål när hon får veta att hennes livs kärlek är obesvarad. Eller Elenas (Therese Lindberg) fysiska fantasi över samme man; ett kvidande kåtblommigt solo likt en Marilyn Monroe i toppform. Märkligast är ändå figuren Teljegin, i original en gammal man som livet sprungit förbi. En liten men nog så viktig roll, en bärare av det tjechovska vemodet. Här gestaltas han av unga Maja Runeberg som heroiskt kämpar med en roll som svävar fritt utan någon egentlig förankring i handlingen.
Jonas Hellman-Driessen, som Vanja, fångar rollens hela spektrum av längtan, förtvivlan, en rå galghumor liksom en förtärande avundsjuka, menar recensenten Andreas Hoffsten.
Roger Storm gör ett stramt, exakt porträtt av den högdragne professorn, en akademiker vars karriär gått i stå. Runt honom cirklar Vanja som likt en vandrande tryckkokare pyser ut sin frustration över professorns aningslöshet samt sitt egna misslyckande. Jonas Hellman-Driessen fångar rollens hela spektrum av längtan, förtvivlan, en rå galghumor liksom en förtärande avundsjuka.
I slutscenen ligger Vanja på golvet i fosterställning (i hopp om att bli född på nytt?) medan Sonja mässar att vi ”måste foga oss”. En klen tröst.