"Det blir lite jobbig stämning"

Foto: Pär Bäckström

RECENSION2014-05-14 08:32
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

– Ska vi kolla ljudet eller köra?

– Kör.

Och så kör de, Utbrott, så det ryker och rätt in i kaklet. Det är tisdag i Luleå och punkspelning på Föreningsgatan. Det är rätt suveränt: lite lite folk men inte pyttelite, och hög volym. Det är hårt och tight och den nya låtarna, två stycken, är minst lika självklara som hitsen från skivan Det mörka halvåret. De har haft ett ganska långt speluppehåll och det har uppenbarligen gjort dem gott. De verkar ha lika roligt som jag och alla andra har. De förekommer publiken och kör extranumret direkt efter sista låten, Chefjävel, som födelsedagspresent till en kompis som önskat den. Fint, va?

Utbrott kan sägas spela en rätt så traditionell melodiös hardcore. Åtminstone jämfört med amerikanska bandet Gas Chamber. Jag kan nog inte påstå att jag hört något liknande tidigare. Jag kollar igenom mina anteckningar efter spelningen och har skrivit: Naked City, Crass, Rush, Neurosis och Slint redan under första låten.

Mellan låtarna skruvar sångaren på någon slags låda med ljud i. Det är coolt, men inte så coolt som man kan tro. När Gas Chamber spelar hårt är det verkligen hur hårt och bra som helst. Powerviolence (en ultrasnabb variant av hardcorepunk), med närmast musikskolejazziga inslag. Tyvärr varvas detta med långa, långsamma, närmast högtidliga, partier. Då blir det tråkigt. Och det är chorus på basen. Chorus på basen är något man använder för att det ska bli lite extra märkvärdigt. Pretentiöst och långtråkigt är det då. Fast sångaren kliver närmare och närmare publiken under dessa partier, inte aggressivt alls, men det blir lite jobbig stämning, en vill titta ner i golvet, gå undan, men det är snart bara vägg kvar i ryggen. Och det är ju bra. Så det inte bara blir mys och flum, menar jag. Och när en minst anar det så PANG är det fullt ös igen.

Så ja, jag gillar Gas Chambers spelning ändå.

När jag kommer hem efter spelningen läser jag en intervju med dem, och de är verkligen svårt pretentiösa. Men hellre det än dumma i huvudet, antar jag. Och dum i huvudet hade jag varit om jag hade stannat hemma och glott på tv i stället.