Jag tror det beror på den otrolig konsekvens som Jessens stil åstadkommer. Med den konsekvensen borrar sig skildringen djupare och djupare, till mer och mer komplexa skikt hos en människa och hennes tid.
Och samtidigt växer gestaltningen i trovärdighet, den nyblivna änkan Lily Bagge och hennes ganska lakoniska dagboksanteckningar blir till ett porträtt av ett liv, av val, utvägar, försuttna och infriade förväntningar. Hon avbröts en gång i sitt skrivande, tjugo års äktenskap med doktor Bagge kom emellan för den unga lärarinnan, men nu är han död och livet blir åter självständigt efter att hans slagskugga försvunnit. Inte så att han var våldsam eller förtryckande, möjligen förkvävande i sin rättframma makt. Den han utöver i alla situationer, mot sina patienter, hemmavid och mot sig själv, särskilt inför döden.
En ansenlig penningsumma lämnar han efter sig, och så ångesten i det tomrum som måste återbefolkas. Eller avrustas ännu lite mer, hans gångkläder måste väck, hushållerskan måste avtackas, flyttbestyr.
Kanske skulle någon kalla ”en ny tid” för en feelgood-roman, men så är det inte. Berättelsen är istället ett exempel på stil som ett medel för att åstadkomma tydlighet. Rad för rad framkallas bilden av Lily, hennes ambitioner som ung lärare en gång, hennes stillsamma, men samtidigt starka förälskelser, hennes uthållighet och förnuft. Innan denna ganska grovt tillyxade medicinare kommer i hennes väg, den blivande maken Vigand Bagge. Rationalisten som ser mer eller mindre mekaniskt på människa och samhälle, orsak och verkan, om A så B.
Alltså blir romanen bättre och bättre, som en stämma som övertygar sig om bärigheten i sitt eget budskap. En utvecklingsroman som istället för den unge mannen ägnas åt den medelålders kvinnan. I det tidiga 1900-talets Danmark. Mer än så behöver inte sägas, jo kanske att det finns en del två av berättelsen också.