Under en studiecirkel för ensamhushåll blottläggs svagheter, sorger och tillkortakommande för de två kollegorna Maurits och Kent, gestaltade av Mia Westin och Charlotte Lindmark, i deras pjäs "Det är synd om män i skor".
Teater
Det är synd om män i skor
Av och med: Charlotte Lindmark och Mia Westin
Mask: Isabel Löfgren Roberts
Regiöga: Johanna Salander
Urpremiär och gästspel på Norrbottensteatern, onsdag 23 mars, klockan 19.30
Välkommen till en studiecirkel för ensamhushåll där frågeställningar om man måste bädda rent på båda sidor av dubbelsängen är nödvändigt och vem som sätter gränser för alkoholkonsumtion, matintag och travspel när man lever ensam.
Frågor som egentligen aldrig får sitt svar, när äggröran tillagas och de fem punkterna i konversationsteknik bockas av under ledning av studiecirkelledaren Maurits (Mia Westin) och hans kollega Kent (Charlotte Lindmark) där vardagsmänniskan står i fokus. För i Maurits värld består livet av 345 dagar utan paljetter, en vardag där man ensam möter sin brödrost.
Det skämtas. Publiken skrattar. Det räknas – långa utläggningar om vad som hände vissa årtal – men i ett samtal som svansar runt det mest väsentliga. Och här någonstans fastnar skrattet i halsen. För trots den humoristiska formen är budskapet glasklart – nämligen hur man egentligen mår i sin ensamhet och vilken historia som döljer sig bakom den personliga fasaden. Under tiden som äggröran sakta stelnar och konversationen kryper närmare kärnan blottläggs så Kents och Maurits inre. Fram träder en hjärtskärande sårbarhet bortom Gullringshus och Myresjöhus – där inte minst de 12 000 människor som tog livet av sig år 2020, varav 72 procent var män, står som fond för denna berättelse om liv i utkanten av en samtida verklighet.
Visst är det synd om Maurits och Kent i Mia Westin och Charlotte Lindmarks nya pjäs, menar kulturredaktör Eva Åström.
Kent och Maurits är karaktärer i en pjäs men berättar om ett samhälle av idag. Och visst. Det är synd om dessa män, men Strindbergs bevingade ord; "Det är synd om människan" blir påtaglig i denna studiecirkel för ensamhushåll. Kanske inte minst om man är man och fostrad till att stänga av och kämpa vidare i livet, oberoende välmående. "Det är synd om män i skor" väcker sympati för den fragila människan, inget dålig budskap, eftersom vi alla bär på svagheter, sorger och tillkortakommanden. Delar av oss själva vi kanske inte vill kännas vid eller skäms för. Därför befriande att bevittna en tydlig krackelerande yta gestaltas, om än med den svarta humor som murbräcka. Sorgligt men också underbart förlösande på något bakvänt sätt.