Dans
Föreställ dig en föreställning
Idé och koreografi: Per Sundberg
Dansare: Knut Wikström Precht
Dansinitiativet, lördag 16 november
Föreställ dig en föreställning. För dig med föreställningar mellan 12 och hundra år.
Det svindlar lite redan där i programbladet. Och mer skall det bli. Vi kliver in i ett svart rum och en ljudmatta som låter som när man spelade gamla ljudband baklänges. Bekant men ändå så obekant. De inspelade ljuden övergår till bokstäver. A E Ä A A E E nynnar dansaren Knut Wikström Precht, likt en vokalträning i småskolan. Samtidigt är han sysselsatt med att tejpa fram en projektionsduk där han själv kommer att vara sin egen med – och motdansare. I bland i parallell tid, ibland med fördröjning.
Ja, det låter krångligt och jag skall inte försöka förklara en teknik som jag inte själv förstår. Men det känns skönt att den är underordnad föreställningen, inte blir ett självändamål utan bara bygger en upplevelse. Jag ser något köttig och djurlikt som långsamt hasar sig fram över projektionsduken. Något som kämpar, dansar, älskar. Verkligheten sitter i ett hörn och visar sig vara Knut Wikström Prechts hand i extrem närbild.
Nu är den plötsligt en myra. Och nu en elefant. En groda? En puppa som blir en fjäril. Det är gripande, rörande. Så oändligt mycket det finns att utforska bara i en människohand. Så mycket vördnad kroppen är värd.
Nu är det dansarens arm som berättar. Det är bara att ge sig hän. Och nu är det visst skinkorna. År det här ett ben? Och det där den fantastiska ryggtavlan. Människokroppen blir ett universum. Ett mikro- och makrokosmos. Ett mirakel.
Ljuset är i det närmaste statiskt och det är befriande i en tid där dansen ofta vräker sig i onödiga ljuseffekter. Ljudet är också lågmält, i mina öron ett stilla knaster från yttre rymden, sfärernas toner och ett pumpande hjärta.
Det som händer är mycket nära och mycket långt bort. Jag tänker på parallella existenser och jag tänker på Aniara, Harry Martinsons epos om människans utsatthet i världsalltet. Här handlar det också om människans litenhet och storhet. I en hand tycks hela universum rymmas.
Men nu lämnar kameran detaljerna och berättar om en hel kropp. En kropp som rör sig på ett sätt i verkligheten och på ett annat genom linser och optiska villor. Klättrar den som kryper? Ligger den som sitter? Står den som rullar? Det är rörande och tankeväckande och slutar i en häftig baklängesbruksanvisning som ger ännu mer att tänka på. Publiken sitter kvar en bra stund efter applåderna för att få rätsida på sina hjärnor och kunna gå ut i det lätta snöfall som kanske är verkligheten.