Men att göra det med svetslåga som Mara Lee gör i sin dikt/prosasamling ”Kärleken och hatet” är ändå värt odelad uppmärksamhet.
Förlaget kallar den för en ”lyrisk undersökning” och det stämmer ganska bra eftersom det hela tiden skymtar en metodik, ett borrande i bestämda problemområden, och mest av allt i det komplex som heter relationers destruktivitet. Mor-dotter, ung kvinna-ung man och så den närvarande rasismens ödeläggelse. Allt detta blandat med, åtminstone i bokens första del, blixtrande djupdykningar i litterära och filosofiska frågeställningar.
Det är också i bokens första femtio sidor som de verkliga läsupplevelserna infinner sig, i de mer koncentrerade lyriskt-essäistiska avsnitt som visar vilken enorm språklig kraft Lee besitter. Bokens avslutning är en slags fragmenterad novell över temat ödeläggande kärlek med någon som kallas R. En förskingring av allt det som tidigare byggts upp, tidvis en språklig banalisering efter tema. Om relationernas atomära krafter härskade i inledningen så löses de upp i fortsättningen. Destruktiviteten efter den skånska badstrandens möte påminner om den gamla filmen ”Nattportieren” men förmår inte intressera. Freudiansk trötthet. Trots att rasism och kärlek utgör dansens motsatspar.
Lees text motiveras av dikternas våldsamma motsättningar, deras kombination av yttersta finkänslighet och brutalitet:
”Jag vet att orden är en förlängning av händerna.
Händerna
inuti stenen
inuti modern
skrapar av sorgen med en kniv”.
Det är sådana satser som gör att man villigt sväljer läsefrukter från Monika Fagerholm, Camus och Anne Sexton eller teorier från mer hårdsmälta Bataille eller Barthes. Teorier har inte så lång omloppstid, bra dikter varar. Mara Lees tillhör denna kategori.