Sist jag såg Hurula var på Sockerbruket i Majorna. Låter det som ett hippt ställe att name-droppa? Det är det också. Betydligt hippare än Kulturens hus, i alla fall.
Den gången kändes allt helt rätt. Debutskivan var typ nysläppt, och bara det coolaste människorna i Göteborg hade koll på vem Hurula var. Eller, ja, de coolaste – plus vi med norrländska rötter, då. Vi var rätt många norr- och västerbottniska expats som närvarade; som fick lov att känna den där eftersträvansvärda "jag lyssnade på det här innan det var trendigt"-känslan. Vilket typ är det närmaste vi-som-är-för-vänster-för-att-gilla-ishockey kommer till lokalpatriotism.
Ljudet var kasst och skränigt på precis rätt sätt. Folk var exakt lagom fulla, och allas nedre halvor var mystiskt täckta av lera efter inomhuskonserten. Det var som om vi hade regndansat fram en liten bit av Glastonbury genom vårt moshande. Några fler detaljer minns jag inte. Men det gör nog ingen annan heller, baserat på att hela konserten var en sådan där grej som kändes som en kolletiv och enhetlig utomkroppslig upplevelse.
Och inför helgens Hurula-spelning på Kulturens hus var jag rättså orolig. Att den inte skulle kunna leva upp, alltså. Hur skulle den möjligen kunna?
Farhågorna byggs på under Eterkropps spelning. Alltså, de är helt fantastiska, som alltid – men de spelar i Kulturens hus loungebar. Med bra ljud. Man hör typ vad Mats Wikström sjunger. Och jag kan inte hjälpa att tänka: är det här evenemanget för alternativt för att utspela sig på ett så icke-alternativt och uppstyrt ställe? Kan Sockerbruks-känslan infinna sig här?
Det dröjer en bit in i Hurulas set innan jag empiriskt kan besvara de två frågorna. Nej, respektive ja. I den ordningen.
Framför scenen äger den vackraste typen av kaos rum. Alla bara dansar, faller, skriker och hoppar. Samtliga låtar från "Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för" – och de enstaka inslagen av nytt material – känns som publikfavoriter. Sådana vi väntat på att få sjunga med i. Precis samma stämningen, precis samma känsla som sist. Robert Hurula och hans band verkar ta med sig den vart de än går.
(Och jag hörde någon säga att det var ännu bättre på Trästock.)
Några fler detaljer minns jag inte. Men avsaknaden av lera på mina skor efter konserten kommer som en överraskning.