Debattbok
Bertil Sundstedt
Vanvördiga betraktelser
Maxhale
Man vet att en ny idéströmning blivit gammal när den börjat leta sig in i regionala kulturplaner eller kommunala måldokument. Konceptkonstens sladdhärvor av oklar tankeverksamhet återfinns just där och kanske värst i de akademiska sammanhangen. En godkänd doktorsavhandlingen ersätter konstutställningen, idén behöver inte längre ett fysiskt objekt, tanken på konst är viktigare än konstverket.
Och idén, ja den är oftast lika menlös som uppblåst, humanismens stridbarhet är ersatt av likgiltig relativisering där avsikten är allt medan konstens gestalt är ointressant. Har du rätt idé är du bra, oavsett hur klantig. Nyligen såg konstkritikerna Therese Bohman hela företeelsen i oförsonande ljus och konstaterade med en avslutande suck: ” Det är alltid givet på förhand vad man ska tycka, vem som har rätt och fel, vem som är ond och god.”
Någonting liknande är Bertil Sundstedt inne på i sin bok ”Vanvördiga betraktelser”. Han har ledsnat på en konst som håller en ideologisk sköld framför sina verk, en sköld som omöjliggör både kommunikation och kritik, vilket faktiskt ofta är samma sak. Sundstedt är ju känd som en klarsynt och välformulerad konstkritiker. Han längtar efter sinnlighet och uttryck, efter handens kunskap och hjärtats signaler på pejl efter existensens kärna. Om jag förstår rätt, efter en konst som tar oss på allvar som människor, och inte behandlar oss som nervösa noviser på ett seminarium.
Tyvärr släpper han för ofta det polemiska spåret, trots all sin erfarenhet, och blir mer undervisande än debatterande, alltför många sidor upptas av ett slags baskurser genom konstvetenskapen. Den daterade samtidskonsten hade behövt hårdare duvningar och bättre målsökning. Först då kan det sättas på plats i historien.