Hans bok ”Walden” (1854), som skrevs efter två års eremitliv vid den lilla sjön Walden Pond i delstaten Massachusetts är den stora klassikern om att återvända till en naturligare tillvaro, att vända ryggen till samhälle och civilisation.
Nu har också ett urval av Thoreaus dagboksanteckningar fått svensk språkdräkt i en bastant och briljant volym där översättaren Peter Handberg förtjänar en särskild eloge.
Thoreaus språk fascinerar, hans absorberande förmåga att föra över naturens intryck till en lyrisk prosa som aldrig blir tung, hur omständliga resonemangen än är. Samtidigt är hans uttalade civilisationskritik just så korttänkt och grund som den gröna drömmen ofta formulerat sig, en slags parasitär och förgrämd avsky mot samhälle, tidningar, politik, institutioner. Kort sagt hela den apparat som den gröna drömmen är beroende av, för inkomster, för kommunikation, för sjukvård, kultur och för den klassiska filosofi och bildning som möjligen kan smältas ute i skogen, men aldrig läras ut där. Till detta krävs samhällsliv och universitet. Samma paradox drabbade idealisterna i gröna vågen när friheten i att leva på getter och morötter visade sig bokstavligen mycket mager.
Lika underbart vältalig som Thoreau blir i sina naturfilosofier, lika bittert blir hans ressentiment när han på avstånd hatar staden. Thoreaus kraschade medelklassbakgrund (fadern var konkursad specerihandlare) kan möjligen förklara hans naturvisionära kritik mot all slags samhällelig ordning. På okänt sätt skulle både visdom och rätt återfinnas i den orörda naturen, hans betraktelser över indianernas öde har drag av kommande rasbiologi, de är ädla men undergångsdömda. Naturen kunde frälsa människan, i vacker symbios med klassisk bildning och små doser indisk mystik. Handel, politik och samhälle var djävulen.
Den verkliga behållningen av de 580 sidorna ligger i den andlöst vackra prosa Thoreau skriver, inte i den utsiktslösa individualism som leder till isoleringen i små stugor eller till lite större landsbygdskollektiv. De som kallades transcendentalister, och som Thoreau var en del av, var en efterklang till tysk romantik, uppeggad till ett slags raseri av amerikansk kommersialism. En kall fotnot i idéhistorien. Thoreaus prosa däremot skälver av liv och sammanhang, av överraskningar och ljus, precis som skogsgläntan vid en vacker insjö.