Litteratur
Linda Jones
Bete sig
Vox
Kanske som en stillsam protest mot förväntningar och sociala spel, och i detta en dröm om någonting sannare och egentligare, oftast oklart vad.
När romanen inleds hugger Stina ved, och inte särskilt bra, yxträff är inte som att surfa viljelöst på nätet, blåsor i händerna och vresiga trän där yxan fastnar. Då vill man gärna komma med goda råd, hur man sätter yxan, hur man klyver med träff, inte med våld. Som hennes pappa jämnt gör, med sin ganska kärva syntax.
Men Stina har sin bestämda vilja mer än sina mogna överväganden, och tur är kanske det när skoltiden just avslutats och storlivet väntar. Dessutom visar världen sig från sämsta sidan när hennes föräldrar meddelar att de ska skilja sig. Utkastad i det norrländska vemodet med moderns och modernitetens krav; medicinstudier på närmsta universitet. Hennes jämnåriga pratar redan jobb och barn och Stina vandrar mellan alternativ som hon alla betraktar med en slags uppgiven skepsis. Hon är nämligen ingen revoltör, ingen exceptionell begåvning som måste bryta konventioner och skapa storverk.
Hon vill helt enkelt ut i skogen, hugga ved och göra upp eld i en järnspis eller om det nu var en öppenspis. Vid foten av fjället dessutom, där faktiskt ingenting är riktigt enkelt.
Det är romanens handling i all korthet, temat har prövats åtskilliga gånger, det originella nu är att det är en kvinna som greppar yxan, en kvinna som allvarligt överväger civilisationens och omgivningens alla måsten. Viljeakter brukar vara manliga, särskilt de kritiska och rebelliska. Här är det kvinnan som kastar yxan mot skogsbrynet och blåsorna svider.
Fungerar romanen? Som debutantprov ja, och det är bara hoppas på en fortsättning. Det civilisationskritiska temat blir aldrig utvecklat utanför den unga människans ovilja, personerna framsäger sina repliker men inte alltid med tonträff. Norrlandsmiljön är som alltid ett glest inland med dito dialog, orten heter Svartfors. Mest trovärdig är gestaltningen av fadern, hans värnlösa hjälpsamhet. Stoffet är egentligen novellens, om konturerna vore hårdare och kurvan tydligare. Som roman blir det poröst, Stinas vilja är mycket enveten, men vad ryms egentligen bak de bestämda skogsgesterna?
Är det Thoreau som spökar, klimatkrisen, de existentiella övervägandena i ett ungt sinne? Oklart, men en sak är säker, innan boken slutar får Stina sina valkar och yxan träffar trätt. Vilket kanske var hela beviset.