Det har varit en ganska behaglig start för lilla Lillan. Det omhuldade gamla kärleksbarnet, som fick vuxna av i dag att smälta på 90-talet, har fått omtänksamma nickar och uppmuntrande ryggdunkningar efter beskedet att kommunen skulle väcka liv i "Mini".
Det blev några lugna vinylkvällar med härlig musik och glada skratt mellan alla välbekanta hårdrocksansikten. Förra helgens klubbpremiär följde i samma spår. Det blev lagom lite folk, mysig stämning och ingen som nötte på dansgolvet i onödan. Det var då. Under fredagen inleddes invasionen. INVSN.
Först ut var Hanna Sundin, en LTU-student från Skellefteå, som inledde kvällen närmast i tystnad. Men efter att både gitarren och mikrofonen fått elektricitet kunde hon öppna munnen och avslöja en genomfantastisk röst.
Bland plockandet på gitarren visade Sundin upp en sensationell pipa som både behärskade mystik och (framförallt) styrka. Om det inte vore för den stundande invasionen hade hon kunnat stjäla showen med sin Lisa Ekdahliga "Han smakar öl och tomma löften" eller urladdningen i "Running". Hanna Sundin, kom ihåg var ni hörde det först – jag vet att jag kommer göra det.
Men strax efter 23.00 var det så dags för eldprovet. Sång- och spelmannen från Vännäs, Dennis Lyxzén, hade ingen tanke på att visa vördnad för den nyrenoverade lokalen och gungade in med sina neddansade boots inför en sittande publik.
"Ni får sitta ner men jag tänker stå upp och ge 65-70 procent", sa han.
Budskapet fick publik att strömma till framför scenen och mig att nervöst fundera över hur det kan se ut när han ger 100 procent. Lyxzén står aldrig still, han joggar på stället och spenderar mer tid i luften, med benen overkligt nära taket, än han låter hälarna vila i golvet.
Jag är osäker på vad jag tycker om riktingen INVSN tagit de senaste åren, där den senaste EP:n till och med innehåller tjat om att "come dance with me", men med tanke på att Lyxzén formligen verkar älska musiken är det svårt att ha en annan åsikt.
Sångaren låter Lillans scen jobba, han erbjuder publiken svett och han tvingar stolarna att bekänna färg. Med trummisen André Sandström som lysande pådrivare tar Umeåbandet effektivt död på smekmånaden.
Ett 60-tal i publiken tyder på att det fortfarande finns en hel del att jobba på, men på scenen har INVSN startat.