Teater
100 sånger
av Roland Schimmelpfennig
Översättning: Ulf Peter Hallberg
Regi: Martin Rosengardten
Medverkande: Natalia Fuentes Araya, Amanda Kilpeläinen Arvidsson,
Astrid Tägt, Ivar Forsling, Jannie Östergren, Alexandro Soltani, Astrid Gislason och Christoffer Rigeblad
Scenografi och kostym: Elin Hallberg
Ljus/Ljud: Christian Lidman
Teaterhögskolan vid Luleå tekniska universitet
Norrbottensteatern scen 2, 11 maj klockan 19
Och om att vi i publiken redan vet att den här vanliga scenen rymmer något mycket otäckt. Det blir nämligen skrivet på väggen att människorna, utan att veta om det, står i blod.
Pjäsen heter ”100 sånger” och är från 2019. Men Schimmelpfennig tycks ha plockat upp absurdisternas tråd för att nysta den vidare in i 2020-talet. På vindlande sätt tar den sig genom och runt frågan om existensen; en plats, ett stillestånd, ord som upprepas om igen. Allt händer och inte. Inte mycket blir klarlagt men är samtidigt självklart och bör inte ifrågasättas. Människan lever, grälar, älskar, sjunger sånger och försöker förklara skillnaden mellan en romantisk komedi och andra genrer. Någon ska skendränkas.
Ett barn sjunger Pippilångstrump-sången. Samtidigt är apokalypsens ryttare på väg, närhelst kan de uppenbara sig. Men det vet människan att inte låtsas om. Detta vill dock inte Schimmelpfennig låta oss göra. Istället erbjuder han en spegel där förnekelsen tittar emot oss.
Det är teaterhögskolans avgångsklass 2021 som har tagit sig an pjäsen. De gör det med allt det mod som krävs. Schimmelpfennings pjäs är byggd på stor mängd text. Den ska i sin tur ska landa i kroppar som därtill också ska bytas när skådespelarna går ut och in i sina många roller. Ett inte helt ovanligt val av form för slutproduktionen för skolan i Luleå. Men kanske är ”100 sånger” mer än andra pjäser beroende av ensemblen. Det är tillsammans energin måste skapas, i varje minut måste alla åtta skådespelarna vara närvarande. Det är tufft och kräver varsamhet med skådespelarens instrument; mod att hålla i pauser, att inte ta till en hög röst när tröttheten kryper på. I den här uppsättningen ska detta göras av dem som ännu inte skaffat sig rutin.
De klarar sig fint tillsammans, ingen och alla har huvudrollen - eller möjligen är servitrisen på stationens café en huvudroll, men det är inte alls uppenbart. Inte heller är pjäsens huvudkaraktär den gestalt som när tåget rullar ut 08.55 låter det gå i luften. Eller går tåget i luften? För precis som människan inte vill veta av att livet när som helst faktiskt kan ta slut, berättar Schimmelpfennig för oss vad som hände. Däremot berättas på ett elegant sätt hur vi faktiskt gör allt för att undvika att berätta om och inse det oundvikliga. Så att tiden ska stanna. Så att ingenting har hänt.