Dans
Room X hade premiär 2018 i Skåne. Idén går ut på att enskilda dansare samtidigt framför sina verk på olika platser i en byggnad. Publiken får vandra fritt mellan verken. Några av verken från originalföreställningen finns med under hela turnén, men på varje plats kommer också dansare från respektive region att vara med. Bland dansarna i Jokkmokk märktes Liv Aira som framförde sitt verk tillsammans med jojkaren Juhán Niila Stålka, jokkmokksfödda Lava Markusson, Britta Kangas från Junosuando och flera luleåbaserade dansare.
Inne på Ájtte pulserade musiken från museets olika rum och vrår. Publiken försågs med karta över museet och var de 15 verken fanns. Redan i Gamla hallen kunde de ta del av de första, genom att låta sig förses med vr-headset. Inne i den virtuella världen vandrade besökaren omkring bland kuber innehållande Linda Remahls filmade dansverk. Samtidigt pågick i museets mittpunkt, formad som kärnan i en renskiljningshage, Liv Airas verk, där hon och Juhán Niila Stålka bokstavligt och bildligt cirklade runt den lulesamiska dräkten. En kontrast till det som pågick i rummet bredvid, där Rumiko Otsuko stressade fram i löneslaveriets urbant inrutande myller, för att till sist krascha vid magnoliaträdets blommor och låta kuvade känslor explodera.
Alla verk i Room X förtjänar uppmärksamhet. Lava Markussons och Michael Tangs svärta handlar om mobbning och auktoritet, men den textade skylten om att följa instruktionerna associeras lätt i denna tid till att följa restriktionerna. Genialiskt är det när Jenny Schinkler dansar till skärande ljud i snickeriet och talar om synen på kvinnors hår, samtidigt som hon gör publiken delaktig genom att få dem att dra vaxstripar över sina ben. Och första gången man möter Britta Kangas med sin resväska och micropopcornpåse är man inte helt säker på om hon är ett danskonstverk eller en något förvirrad besökare.
Förutom Jokkmokk är det Karlstad och Gävle som får nöjet att sätta upp Room X, som nu vandrar vidare. Den som likt undertecknad är en ovan danskonsument kan lätt köra fast i sin vilja att förstå. Men Riksteatern har lagt sig vinn om att publiken ska känna sig bekväm. Där finns beskrivningar av varje verk och en person fungerar som bollplank till publikens upplevelser. Och: Ett extra plus för att det lulesamiska språket syns i katalogen som presenterar dansarna och föreställningen.