Dans
Dans och koreografi: Jenny Schinkler, Mikael Marklund, Dimitri Melnikov, Susanna Voyushina, Maya Mi Samuelsen & Henna Räsänen.
Koncept: Per Sundberg
Regi: Tanja Råman, John Collingswood & Per Sundberg
Experimentellt och nyfiket, ett letande efter dansens och kroppens uttrycksmöjligheter. Traditionen från postmodernisterna Birgit Åkesson/Margaretha Åsberg var starkt närvarande i deras ofta just utforskande, tablåartade koreografier.
Det är ändå lustfyllt när den förbaskade pandemin inte bara sätter käppar i hjulet för det mesta av publika möten med olika konstnärliga uttryck utan som här hittar nya vägar att kunna samleva. På en vit fondvägg projicerades rörlig bild med dansare från Hammerfest (Maya Mi Samuelsen), Oulu (Henna Räsänen) samt Archangelsk (Dimitri Melnikov och Susanna Voyushina) som i ofta associativa, inte sällan humoristiska gestaltningar där det svenska paret Jenny Schinkler och Mikael Marklund dansade ”live”. Allt fogades sinnrikt samman av en kamera med en lins som möjliggjorde såväl extrema närbilder som vidvinkel – till synes samtidigt från de fyra länderna.
”This is Norway Calling” hejade Maya Mi Samuelsen och lekte poetiskt med rimmen stay, lay, hay och away i poetiska ordflätor. I övrigt påtagligt lite musik. Nåväl, människokroppen i rörelse fascinerar oupphörligt. Som publik söker man hela tiden hitta korrespondenser, mening och sammanhang i den koreografi vi får oss till livs. Det är inte alltid lätt om det nu behöver vara det. Här hjälpte bildtekniken med finurliga lösningar där dansare gick ut och in i bild – ibland i en annan dansares gestalt. Snyggt och välrepeterat. Men när så den norska dansösen helt plötsligt gjorde entré med ett gigantiskt rödmålat valthorn som hon blås-skrek in i om ”räkorna som dör” samt nynnade barnvisan ur ”Min skattkammare”; Ro, ro till Fiskeskär, ja, vad säga? Uttrycken skiftade påtagligt.
Mot slutet växte dock ett fågeltema fram som ekade i varierade uttryck mellan de olika dansrummen via kameran. Varmt och humoristiskt trippade Jenny Schinkler och Mikael Marklund runt till sprött xylofonspel, skakade på ”vingarna”, vred och vände på sina huvuden, iakttagande och på sin vakt som fåglar har för vana. Och den balanslek de utförde på slak lina i form av ett målat streck hade en elegant smidighet över sig.
Det var intressant, det var stundtals roligt men jag saknar de starka känslor av mänsklig sårbarhet som modern dans ofta så hudlöst förmår gestalta och som en annan gren i svensk koreografi gett så storartade uttryck för, nämligen traditionen från Birgit Cullberg.