Recension
Dansfesten
Plats: Studio Acusticum, Piteå
Verk: 5, Blocking Light, The Cheerleader, Loki
Medverkande: Noah Rengart, Nathaniel Nilsson, Sofia Calander, Sonia Lautenbacher, Tess Falk, Noelle Deriada, Anthony Lomuljo, Jerome Marchand, Eva Svaneblom, Pascal Marty, Jim De Block
Trots pandemin är Dans i Nord tillbaka med Dansfesten, och med en covid-anpassad publiksättning bjuder evenemangets öppningskväll på fyra verk. I ungdanskompaniets projekt "5" levererar praktikanterna från Kungliga svenska balettskolan, tillsammans med den nu anställda Noelle Deriada, en svarvad uppvisning uppbyggd kring tillfälligt synkade konstellationer som går ihop och glider isär. Det är stundtals gripande, och den aggressiva avslutningen strålar av både skönhet, mörker och kraft.
Nypremiären av "Blocking Light" är även den en behållning och verket har inte tappat i styrka sedan jag såg det för drygt ett år sedan. Här skildras det mänskliga mötets våldsamhet, våra relationers snudd på ödesbestämda konflikter. Den suggestiva koreografin hämtar näring ur kampsportens estetik, men tar också tillvara på det mänskliga mötets nödvändighet. Starkt, och dansarna Anthony Lomuljo och Jerome Marchand är lika slipade som förra gången.
I pausen visas Eva Svanebloms dansfilm "The Cheerleader". Svaneblom skulle ha jobbat i Piteå under våren men när gränserna till Norge stängdes belades hon med utreseförbud. Istället för att sura i overksamhet tog hon på sig peppkostymen och skickade en hurrande hälsning till sina kollegor och dansens många frilansare. Ett rörande inslag, som trots sina intentioner också sätter fingret på det avstånd och den ensamhet som coronapandemin slungat in oss i.
Kvällens huvudnummer utgörs av världspremiären av Pascal Martys och Jim De Blocks verk "Loki". Namnet åsyftar på asaguden med samma namn, vikingamytologins motsvarighet till den judeokristna Lucifer. Här ser vi kedjor brytas och band brista. Den fjättrade Loke stiger upp som Gud, stark och stolt. Sedan stiger psykologen in i rummet och terapin tar vid. I denna kreativa sättning utforskas Lokes personliga trauma. Gudens förmåga att ta olika gestalter tolkas som en identitet som tappats bort och blivit flytande. Detta handlar om frigörelse, men också om vilsen tillblivelse och hjärtskärande sorg. Det är förödande vackert, och kanske det bästa jag sett Dans i Nord göra.