Efter en dåndimpande kväll i Lady in Red-baren på Kulturens Hus inser jag lätt skamsen vad jag gått miste om genom åren.
Med ett namn lika banalt som gåtfullt kan trion lätt misstas för att vara ännu en av dessa habila leverantörer av lättsmält, jazzig vispop med småkluriga texter. Ack nej. Franska trion är inget annat än en pianobarsanpassad punktrio, ett gäng fårutklädda ulvar gömda i magen på en trojansk häst, redo att invadera feel good-rummen, hälla bensin i morgonsofforna och tutta på.
Anförda av sångaren, pianisten och låtskrivaren Matti Ollikainen (för övrigt son till den Vilho Ollikainen vars livsverk hyllas på gruppen WAO:s nyutkomna skiva) börjar de ofta låtarna i en dämpad melankoli som snart övergår i sårig intensitet. Som trampade de gasen i botten, rätt in i texternas poetiska beckmörker, med Ollikainens röst inte sällan i primalskriksläge och Thommy Larsson angripandes trumskinn, kanter och cymbaler med svettdrypande frenesi medan Viktor Turegård håller ekipaget på rätt spår med sina erfarna kontrabasfingrar.
Här sjungs om dagar som rinner en ur händerna och om att stirra ner på gården och tänka att det nog vänder en dag. Om att aldrig ta något för givet och om att bära hela världen bakom sitt pokerface. Nästan plågsamt starkt blir det i ”Kakor” där minnen ur en allt annat än okomplicerad uppväxt yr som kaksmulor.
Ibland lättas stämningen upp, som när Ollikainen ensam vid pianot besjunger kärlekens ljuva smärta i ”Vad gudarna givit oss”, eller när han går loss på tangenterna i sann Jerry Lee Lewis-anda i ”Solen skiner”, en hysterisk rock’n’rolldänga om en av dessa dagar då solen skiner i bägge delarna av stan och fickorna är fyllda upp till kanten med stålar som bara väntar på att brännas. Gissar att pianot behövde stämmas om efter den holmgången.
Ska jag prompt famla efter referenser känns John Lennons debutplatta som en relevant sådan, och än mer Kjell Höglund i all sin ärlighet och desperation. Som brukligt är med katharsiskonst av detta slag utmynnar konfrontationen med mörkret i en paradoxal, trösterik optimism, en närmast euforisk lovsång till oss alla, oavsett vilken skit vi sitter i – vare sig vi är kycklingar som rullar fram på bandet, ensamkommande barn som ska köras ut ur landet eller bara vilsekomna vardagsstackare med brustna drömmar och svårlösbara livspussel. Och det som så lätt kunnat bli klyschor och poser besegras av själva riktigheten i allt. För Franska trion är – om uttrycket ursäktas - på riktigt. Och riktigt, riktigt bra.