Cullbergbaletten
I fokus står frågorna: Hur hanterar man jordens undergång och hur kan man fortsätta att leva och älska denna värld? Utforskar detta gör en av Sveriges och Europas mest eftersökta koreografer Jefta van Dinther. Sedan 2019 har han varit associerad koreograf hos Cullberg, tidigare Cullbergbaletten.
2021 premiärvisades "On earth I´m done": solot "Mountains" på Dansens hus och på Norrlandsoperan visades för första gången den andra delen i diptyken, "Islands", framförd med bravur av 13 Cullberg dansare. Även Mountains visades som är en lyckad spegelbild till Islands.
Verket "Islands" är det sista Jefta van Dinther gör för Cullberg men hösten 2023 är han dock tillbaka i residens på Norrlandsoperan med verket "Re-machine".
Som helhet ger diptyken, en komplex och angelägen bild av världen som blir allt svårare att leva i. Där miljöförstöring bidrar till ökade klimatförändringar och fattigdom. Där den pågående globala hungerkatastrofen, förvärras ytterligare av kriget i Ukraina och där både kriget och Covid-pandemin bidrar till stora sociala och ekonomiska konsekvenser för miljontals människor.
I "Mountains", som kan ses som en skapelseberättelse, en fantasi om födelse och livskraft, blåser den ensamma dansaren Agnieszka Sjökvist Dlugoszwewska kraftfullt liv i en ny värld. I fokus står vad det innebär att vara människa, att finnas till och vikten av att värna om jorden.
500 meter tyg på scenen formar dramatiskt och effektfullt ett landskap. Under föreställningens gång rinner landskapet iväg och försvinner vilket ger en bild av det dramatiska tillståndet på jorden. Dansaren Dlugoswewska fungerar som en transformator som med en lång rörformad stång försöker blåsa liv i den döda materien och förhindra katastrofen.
Urpremiären av "Islands" visade en skrämmande spegelbild av "Mountains". En postnatur situation där varken natur eller något annat finns längre. Där platsen är obeboelig och ogästvänlig och invånarna monstervarelser, med djur- och maskinbeteende, som måste återupptäcka hur det är att leva i ett alternativt samhälle där de återtar sin egen kropp. Det är lärprocessen som driver dem och som för verket framåt. Det är både vackert och skrämmande att se att varelserna kan bli vad som helst.
Kanske är det den framtid vi kan förvänta oss när vi inte utgör en del av naturen längre och teknologin skiljer oss från världen? On earth I´m done uppmanar dock till eftertänksamhet kring vad mänskligheten går igenom just nu och vad vi egentligen håller på med.
Som helhet bedövar, fångar och fascinerar det som utspelas på scenen. Det är starkt, skrämmande men även vackert. Här finns sårbara sekvenser där dansarna är nakna, medryckande suggestiva partier, sensualism och rörelser som bildar spännande vågor i rummet. I dansarnas ytterst samspelta rörelsemönster finns influenser från både Hip-hop och Krumping och spelrum för strikt improvisation.
Det är högt tryck i David Kiers starka ljudvärldar, fyllda av samtida elektronisk musik, som sköljer över oss. Ljusdesignern David Kiers mildrar med imponerande, poetisk ljussättning medan scenografin påminner om en operationssal.
I kampen och samarbetet för att lära sig leva skapar den skickliga dansarna en armé där dansen blir till vapen. De lär sig att leva och älska på nytt vilket ger hopp för framtiden.