Ni vet den klimaktiska scenen i remaken av Miracle on 34th street? Richard Attenborough står åtalad för att ha utgett sig för att vara jultomten (som inte ens finns). En liten flicka går fram till domaren. Hon ger honom en dollarsedel, med orden "IN GOD WE TRUST" inringade, och domarn ba: "Hur kan vi påstå att jultomten är fiktiv, när detta statligt godkända dokument bekräftar existensen hos något som är precis lika osynligt?"
Ungefär så känns det vid en punkt under Edguys konsert på Kulturens hus.
Låt mig utveckla.
Jag kan inte undvika att finna power metal ganska löjligt. Och då menar jag inte bara fantasytematiken, utan även de mer allmänna metalklyschorna. Sätten de klär sig, rör sig och pratar på. Dubbeltrampet, tapping-solona och Hetfield-fraseringarna.
Men cirka en timme in i Edguys set säger sångaren Tobias Sammet sedan att nästa låt spelade de in, trots att skivbolaget rådde dem att låta bli. "Rockband gör inte covers på poplåtar", hade det sagts. Men Edguy följde sina hjärtan, och tolkade Falcos Rock me, Amadeus.
Och jag tycker ju att Falco är cool. Trots att han också var rätt löjlig. Han var dessutom inte ens självmedvetet löjlig, utan bara lite rubbad, medan Edguy ständigt verkar driva med sig själva och sina fans. Så min kritik av kvällens spelning är en aning hycklande. Hur kan jag ha svårt att ta Edguy seriöst, liksom, när jag tycker att något som är precis lika löjligt är coolt?
I alla fall.
Freedom Call är ett gäng som inte kan beskyllas för att ha någon självdistans. Men det är också därför de är ett perfekt förband ikväll – de uppfyller alla klyschor i så hög grad att huvudakten känns betydligt seriösare i jämförelse. Fyra långhåriga män, tishor med avslitna ärmar, explorers (gitarrmodellen, inte vodkan) och krigsromantik (vilket måste vara lite känsligt när man är tysk). Och det funkar också. Freedom Call spelar i en timme, och lyckas på den tiden värma upp publiken till kokpunkt, trots de kalla höstvindarna. Vilket ju är deras jobb.
Mitt under ett lite tröttsamt trumsolo avbryter Edguys Felix Bonkhe för 20th century fox-fanfaren. Sedan dånar ett Star wars-klipp ur högtalarna och imperiemarschen går igång. Allt medan en liten slapstick-R2-D2 åker runt på den tomma scenen framför trumsetet och krockar med utrustning.
Och de där lite knäppa inslagen gör Edguys spelning intressant. Bland alla dessa snarlika hårdrocksepos, från bandets drygt 20-åriga karriär, sticker de verkligen ut. Och inget av dem är heller lika knäppt eller intressant som Rock me, Amadeus. Den blir här till en bombastisk treminutersrockopera – och just då är det omöjligt att inte uppskatta Edguy. Vad man än har för inställning till dist och dubbeltramp.