Litteratur
Slaget om Nordkalotten
Lars Gyllenhaal och James F. Gebhardt
Historiska Media
”Slaget om Nordkalotten” är mestadels en rak berättelse om de relativt okända krigshändelserna norr om Polcirkeln under andra världskriget. De båda författarna beskriver utförligt och inte sällan spännande SS aktiviteter i Norrbotten, de tyska förråden i Luleå av allehanda nyttigheter, även i krig skulle ju hästarna ha hö och officerarna konjak.
Det här är ju en nyutgåva, och Gyllenhaal rör sig bekvämt bland allehanda krigsfakta, precis som man är van. Så långt allt väl. Boken kom första gången redan 1999 och fast jag tycker att det är pojkboksspännande att läsa om sovjetiska krigsrörelserna tillsammans med den norska hjemmefronten uppe på Nordkalotten så fäster jag mig allra mest vid de upplysningar som Gyllenhaal serverar om en motståndsman i Måttsund, Signar Hjalmarsson. Jo, Måttsund, jo Signar. Han var satt att vakta tysktåg 1940 och han avskydde sin uppgift lika mycket som han avskydde nazismen. Fem danska motståndsmän flydde från en tysk malmångare i Luleå hamn, de var tvångsarbetare och Signar tog hand om dem och gömde dem i sin farbrors slåtterstuga. I Måttsund! Andra måttsundsbor hjälpte till att föda och klä danskarna.
Med denna upplysning blir jag på allvar intresserad och andra världskrigets distans försvinner vid knuten till slåtterstugan (de är mycket små) och jag tror de fem fick de trångt men begriper plötsligt lite mer om vad civilkurage under krig handlade om. Danska motståndsmän och en vanlig måttsundsbo (jo, det är grannbyn till världens centrum) som en ganska tillknäppt motståndshjälte, åkeriägare i det civila. Signar tillhörde en hemlig motståndsgrupp som bildats samma år 1940 och som skulle verka ”på allvar om Sverige blev ockuperat”. Inte mycket är känt om motståndsgruppen och Signar själv var tystlåten in i döden, men efter kriget fick han ett tackbrev från Danmark för sin insats. Inga kommunister tilläts i motståndsgruppen, deras starka Sovjetlojalitet gjorde dem opålitliga. Signar hann också bekanta sig med de amerikanska flygare som var stationerade på F21, transporterade bensin till deras flygplan och bjöd hem dem till Måttsund och bjöd på middag, ”riktig hemgjord Måttsundsmat”.
Är mitt intresse för denna detalj reducerande, krymper det världskriget till en märklig episod om grannbyn inunder berget?
Eller är det så här världen verkligen fungerar, hur den får form utanför bataljernas strategiska massrörelser och storordens väldiga kommandon? I gestalt av en försynt lastbilschaufför från Måttsund som aldrig tänkte acceptera nazismen som politiskt bestämmande.