Tidskrift
Meänmaa
Kulturtidskrifter lovar ofta detta, men gör bekräftandet via översanningar till sin uppgift, utanför diskussionen. Icke "Meänmaa". Den som skriver med brännglas är Bengt Bucht i en analytiskt ifrågasättande artikel ”Behov av att problematisera berättelsen om språkförtryck och övergrepp i Tornedalen”.
Vilken ställer sig helt vid sidan om den i huvudsak moraliska uppgörelse som dominerar debatten kring språk och nationell orättvisa och i stället för känsla resonerar sig fram till vad som hänt. Angående frågan om språk i Tornedalen. En historisk sakbeskrivning i polemik mot Svenska Tornedalingars Riksförbund.
Tag skolfrågan, den första folkskolan bedrev undervisning på finska, på 1870-talet började svenska införas i de högre klasserna, 1880-talet utvecklade en ganska bred försvenskning av undervisningen. Alla som talade dialekt blev strikt riksnormerade av skolsystemet, men klart att brytningen blev mer traumatisk om man går direkt från finsk dialekt till svensk standard.
Bucht ser inte en konsekvent diskriminering, 1917 års riksdag uttalar sig att svenskundervisningen i Tornedalen inte ska syfta till att utrota finskan och frågan debatteras sakligt i flera årtionden. Dessutom hörs klangen av storpolitik, de nationalistgalna fennomanerna ville sluka Tornedalen med ett Storfinland för ögonen, Ryssland gick fram som en ångvält och Svenska kyrkan, huvudman för folkskolan, spelade en avgjort skadlig roll som storsvensk dunderklump. Tornedalen klämdes, radion spelade svenska slagdängor, industrin lockade med svenska jobb, de stora skolorna låg bara några tiotals mil bort, och så det militära - alltsammans svenskt. Ingen ville tala dialekt längre, varken svensk eller finsk, modernitetens hägring snackade stockholmska.
Intressant alltsammans, sorgen över det förlorade förklaras i ljuset av det vetenskapliga. Extra plus för ett antal geniala korttexter av Per Teofilusson, mer önskas! Meänmaa 3/21 och 4/21, angeläget och välskrivet.