Årsbok
Piteå museum
Alltså hembygdsföreningarnas årsböcker, fortfarande en rik flora även om några har försvunnit under senare år. De följde med den nationella vågen inom historieskrivningen, något som även förutsatte provinsiell förankring. Ungefär som Skansen motsvarades av socknarnas hembygdsgårdar, och både skrifterna och gårdarna drevs av entusiaster. Med tiden har många årsskrifter knutits hårdare till museivärlden och professionaliserats, fått en tydligare koppling till forskarvärlden.
Piteå museums årsbok har kvar en hel del av den brokiga charmen från äldre tiders årsböcker. Den aktuella volymen (2020) spänner över hela skalan, från personliga minnesbilder (”Min mor Vera”) till förvaltningshistoriska översikter (”Kampen om residenset”).
Själva mångfalden är behållningen på kort sikt, själva upplysningen på längre. Den historiska minnesbanken måste ha fler röster än Dick Harrisons, årsböckernas ”arkivaliska” funktion blir med tiden oumbärlig, ingen annan stans kan man läsa hur brännvinshanteringen hanterats i Piteå mer än i Uno Westerlunds utmärkt utförliga artikel om detta.
Eller tag den utdragna och komplicerade länsfrågan i norra Norrland, detta utkantsområde som haft guvet hur många län inom sig sedan 1600-talet. Nils Harnesk reder ut frågan som både behöver årtal, kartor och ett väl utvecklat ordningssinne. Fyrtio ynka år fick Piteå ståta med titeln ”residensstad”. Ståthållardömet Norrland var det pampiga benämningen 1620, från 1810 fanns Norrbottens län, då var Finland bortsprängt, Västerbotten för ohanterligt och hela riket i behov av återhämtning och fasta gränser.
Men var skulle residenset ligga? I några år blev Sunderbyn, denna högst medelmåttiga trakt, också länscentrum, därefter Piteå innan Luleå vann dragkampen, med en blandning av list och snöd vinning. Kungamakten ägde nämligen Gällivareverken och tyckte sig ha bättre kontroll över egendomarna från Luleå.
Dessutom uppsatser om trästaden som nästan försvann, om danserna på den legendariska logen Käcktjärn och en rörande berättelse av Brittmarie Karlsson ”Dom som ingen pratade om”. En kort dramatisering av några mänskliga öden som sällan brukar bestås minne eller ord.