Litteratur
Anneli Rogeman
Mönstersamhället
Natur & Kultur
Guld, ordning och reda och en hel del rättvisa. En gemensam agenda skulle vi säga idag, men även en begränsning. En samexistens mellan en attraktiv råvara, uppbygget av ett starkt välfärdssamhälle, kvardröjande tankar från brukssamhällets patriarkala ordningar och en politisk anda av samförstånd för någonting gemensamt.
Guldet är förstås den stora tillfälligheten, men även dess utvinning kan ske på olika sätt. Gruvdrift är idag ofta synonymt med hänsynslös rövarkapitalism där samhällets insats framför allt innebär städning av det livsfarliga avfallet. Kapitalism som tror att den klarar sig utan samhälle (eller stat om ni så vill) är mycket skadlig. I Boliden förstod man detta, när Kreuger tog över bolaget gjorde den lokala ledningen motstånd, det kortsiktigt hänsynslösa var inte deras modell.
Och allt detta är en kort historia, 1924 hittade man de osannolika guldfyndigheterna, 1967 stängdes gruvan. Men samhället kunde inte upphöra, inte som Laver och andra gruvbyar som idag åter är tallskog. Den trygga uppväxen, det välordnade lilla samhället, skolan, samlingslokalerna, de små arbetarbostäderna och de större tjänstemannavillorna – allting blev minnen insvepta i nostalgins milda töcken.
Rogemans skildring är känslofylld, men inte sentimental, väjer inte för hierarkierna och inskränktheten. Pappan var en högre chef, sent omsider förstår hon klassamhällets existens, intervjuar jämnåriga, ser tillbaka på uppväxten med överblick, söker rättvisa och balans. Det är en av de bästa lokalhistoriska skildringar jag läst.
Planritningen för samhället liknade en solfjäder och skolan stod mitt i byn, inte kyrkan. Strejker var närmast obefintliga, här var lönerna högre och cheferna närmre än i LKAB.
Sen tog guldet slut, landsbygden noir inträdde, fast kanske lite mildare. Den historiska tillfälligheten var över, den historiska rutinen tog över.