Litteratur
Jerk Schuitema
Flygplanet som försvann
Southside Stories
1964 försvinner ett postflygplan under en flygning mellan Boden och Vietas. Drygt 50 år senare hittas planet i sjön Sautisjaure. När polisen upptäcker att piloterna blivit mördade riskerar gamla hemligheter att uppenbaras. Samtidigt kommer narkotikapolisen Amanda Wreede hem till Gällivare för att begrava sin mamma. När hennes pappa begår självmord börjar tvivlet gnaga på Amanda. Hade hennes pappa något med flygplanet att göra? Och varför skulle någon vilja mörda två piloter som flyger post till kraftverksbyggen i fjällen?
”Flygplanet som försvann” är en kriminalroman förlagd till norra Norrbotten. Med viss inspiration från Vietaskuppen (tror jag) och vissa rykten som ännu cirkulerar om rånet har Jerk Schuitema vävt ihop en kriminalhistoria med många olika trådar som sammansmälter i bokens slut.
På många sätt påminner Jerk Schuitemas stil om Dan Browns algoritmprosa. Här finns historiska hemligheter, skugglika mördare, korta kapitel, cliffhangers på varannan sida samt en klassisk plot twist. Trogen den nordiska kriminalgenren presenteras vi också för det vanliga persongalleriet. Vi har den återvändande kvinnliga polisen med auktoritetsproblem och taskiga förhållanden, den snart pensionerade och livströtta kommissarien och den lätt narcissistiske lokaltidningsreportern, tillsammans med försupna lokalföretagare, sadistiska kvinnomisshandlare, halstatuerade våldtäktsmän och diverse typiska glesbygdskaraktärer. Välkommen till Norrland.
Det lite typiska upplägget till trots saknas här inte spänning. När Jerk Schuitema får handlingen i rullning så flyter maskineriet på bra. Intrigen är väl ihoplimmad och tempot balanserat. Mer än själva huvudberättelsen fastnar jag dock för Amanda Wreetes familjehistoria. Den missbrukande brodern och den såriga uppväxten är en behållning i berättelsen. Hennes ambivalenta relation till familjen har något sorgligt autentiskt över sig. Det gör att jag kan förlåta klyschiga dialoginslag och korrfel, där karaktärer får fel namn (Christian blir Christoffer) och där inte ens norrbottniska författare kan stava till Piteå-Tidningen. För den läsare som gillar bladvändarkrim med lokala inslag är ”Flygplanet som försvann” ändock att rekommendera. Speciellt originellt är det inte, men jag läste villigt till slutet.