Bilderbok
Ira lyssnar
Eva Stina Sandling
Tornedalica Förlag
Idag tampas barnen med värre skurkar och brott som är svårare att överblicka. Som Greta Thunberg uttryckte det i ett tal vid FN:s klimatmöte tidigare i år: ”You have stolen my dreams and my childhood with your empty work".
Det är i den här myllan, av barns (och vuxnas) oro och kamp, som konstnären Eva Stina Sandlings nya bilderbok vuxit fram. "Ira lyssnar" handlar om Ira, som bor vid en av Norrbottens älvar. I baksidestexten står att älven ”skickar elström i mörka streck på himlen”, att Iras naturkunniga farmor nyligen dött och att mamma och pappa är oroliga för framtiden och vädret som blivit så underligt. Inget av detta blir dock förtydligat, knappt ens gestaltat i bilderbokens ordkarga uppslag som istället fokuserar på Iras infall att samla sina vänner till en demonstration mot annalkande lastbilar och en odefinierad fara. Under sittprotesten biter Ira en polis i armen och därefter får hon sitta en stund på stationen bland bekymrade vuxna. Till slut återvänder flickan till naturen, tillfreds med sin insats, med katten i knät.
Sandling, i grunden textilkonstnär, återanvänder och vidareutvecklar här den nästade kollagetekniken från bilderboksdebuten "Kälda och älgen" som utkom 2013. Den gången var det Regine Nordström som stod för texten, och kanske skulle även Ira lyssnar ha vunnit på en utomståendes bearbetning av det språkliga berättarplanet. Historien framläggs på så väl svenska, nordsamiska och lulesamiska, men vare sig i bild eller ord blir Iras motiv och handlingar riktigt begripliga för läsaren. Särskilt inte för den unga publik som boken, får man anta, åtminstone delvis riktar sig till.
Med det sagt är Ira lyssnar ändå en rik och drabbande konstupplevelse, för den som tar sig tid att försjunka djupt in i Sandlings omsorgsfullt komponerade bildvärld. Här är varje val betydelsebärande, från de urklippta textmassorna som bildar djur och människors hår och hud, till de tigande föräldramunnarnas raka stygn och klockvisarna av tråd.
I framtida böcker från Eva Stina Sandling hoppas jag på samma estetiska fingertoppskänsla och djupa respekt för barnets vilja och kraft att agera. Men jag önskar mig därtill en berättelse som går att greppa, ta i hand och följa med, till brottsplatser, och vidare.