Den ständigt skrivande Émile Zola hade dessa ord ingraverade på spiselkransen, men de skulle kunnat stå som motto också för vår store filmskapare Ingmar Bergman.
Ett sextiotal filmmanus, minst ett dussin pjäser, självbiografier, längre eller kortare prosastycken, artiklar, tusentals brev och därtill ett sextiotal arbetsböcker kom ur hans penna. Ändå vägrade han att kalla sig författare och tvivlade på sin förmåga att använda orden.
I en text kallad ”Monolog” tillkommen vid sjuttiosex års ålder summerar Bergman sina tidiga försök att skriva dramatik och hur den bemöttes.
”Kritiken var i stort sett nedslående. Jag fick veta att jag var en begåvad regissör men en bedrövlig författare. /…/ Så småningom tröttnade förläggare och teaterchefer och jag blev unisont refuserad, vilket var tråkigt när det hände. Idag är jag mest tacksam. Konsekvensen var logisk. Vägen till novell, roman och drama var hermetiskt stängd. Återstod filmen. ”
Som synes var Bergman beredd att ge sina kritiker rätt i det sätt han återger dem. Men Jan Holmberg, som till vardags är VD för Stiftelsen Ingmar Bergman, visar att Bergmans sätt att beskriva kritik och mottagande inte stämmer. Även om skeptiker fanns, framförallt i den hårt sablande Olof Lagercrantz, så var många kritiker positivt inställda. Dessutom blev Bergman oftare utgiven än refuserad. Redan 1946 antogs hans drama ”Jack hos skådespelarna” av samma förlag som två år senare också utgav pjässamlingen ”Moraliteter”. Vilket förlag det var? Jo, det ansedda Albert Bonniers.
Så varför fortsatte Bergman så envist hävda att han inte kunde skriva och att han fick dåliga recensioner? Kanske var orsaken just den som Holmberg föreslår, att det handlar om en typisk bergmansk allians av orimligt dåligt självförtroende och orimligt gott självförtroende, kombinerat med glömska, bortträngning och ren lögn, kanske medveten lögn.
Genom flera intressanta paralleller visar Holmberg att Bergman, liksom sin förebild August Strindberg, bestämde hur han ville att hans liv skulle uppfattas. Han regisserade, skulle man kunna säga, inte bara filmer och dramatik utan också sitt eget liv.
Holmbergs ambition är att visa att Bergman, tvärtemot vad han själv påstår, är en lysande författare. Tyngdpunkten för analysen lägger han på Bergmans senare författarskap och då inte minst ”Den goda viljan”, ”Söndagsbarn” och ”Enskilda samtal”.
Holmberg är angelägen om att bevisa att Bergman verkligen var författare och går så långt att han vill kalla de tre verken ovan för romaner. Det kan hända att han har rätt men bevisningen känns inte rakt igenom övertygande. Bergman skrev visserligen verken och gav ut dem som böcker utan ambition att själv göra film av dem. Men att Stockholms stadsbibliotek sorterar ”Den goda viljan” under Hc.01, det vill säga som skönlitteratur, är i mina ögon allt för mycket en tillfällighet eller en bagatell, för att fungera som bevis. Betydligt bättre är exemplen på litterära kvaliteter hos Bergman, som utförliga och skarpa miljöbeskrivningar eller olika autenticitetsskapande grepp förklädda till reservationer.
Holmbergs språk blir ibland något gammaldags och högtravande, detta till trots är hans skildring oavbrutet intressant vilket beror på flera saker. Dels är han själv en begåvad skribent och enormt kunnig inom sitt ämne. Dels är Ingemar Bergman en gestalt som fortsätter fascinera oss och lär så göra i många år framöver.