Det är med bedrövelsejag inleder på liknande sätt som så många gånger förr, nämligen med några bekymrade ord om publiken. Skaran som samlats i Lilla salen under lördagskvällen motsvarar ungefär, i folkmängd, en större gymnasieklass. Det är svårt att spekulera i varför så få människor tagit sig tid till att komma och lyssna på dessa två band; Systraskap, som för många (däribland mig själv) är en helt ny bekantskap, och Könsförrädare, Luleåbandet som ju knappt har annat än hyllats under det senaste året.
Stora salen är visserligen samtidigt fullsatt, eftersom en hyllningskonsert till Pink Floyd hålls där, men jag tror knappast att det hade gjort någon skillnad ifall dessa två konserter inte hade krockat. Nej, jag tror snarare att intresset är alldeles för svalt för små växande band i den här regionen.
Könsförrädare, som börjar sin rätt korta spelning vid niotiden, är ett band jag gärna lyfter fram än en gång. Jag tycker om deras lugna framtoning, deras lika lugna men ändå ilskna rock, och jag tycker om att studera alla fyra individer för sig när de spelar. Var och en sjunker till synes in i sitt eget, och deras sound är självklart och snyggt. Mäktiga är låtar som Okay och Finger on the trigger, och även ett par av deras nyaste alster är imponerande. Könsförrädare är ett intressant band att följa, främst för framgångarna med långa turnéer och goda omdömen, men även för deras starka engagemang i jämställdhetsfrågor. Detta engagemang är onekligen en av deras största drivkrafter, och de ord som Janinne Sandström Oja säger om den internationella kvinnodagen mellan två låtar är geniala.
Till sist några ord om Systraskap, som ju spelade som ett förband klockan åtta. Jag är tagen och förundrad över dessa två multi-instrumentalister, som jag aldrig ens hört talas om förut. Till en början vräker de ut elakt hård electronica med tungt förvrängda röster ur högtaleriet, tydligt inspirerade av The Knife, för att sedan plötsligt gå över i drömskt hypnotisk rock och sedan vidare i en minst sagt oförutsägbar matta av ljud. På många sätt olikt det mesta jag hört förut.
Båda växlar de mellan olika instrument och mikrofoner, och båda sjunger de alldeles fantastiskt. När en av dem sedan plockar upp en trumpet och drar en lysande fanfar, samtidigt som hon håller ett trumkomp vid liv med två fötter och en hand, vill man bara gapa. Denna duo tar jag gärna första bästa chans till att lyssna på igen.