Således en välrenommerad opinionsbildare och stilist, som gjort det till sitt signum att ta det osäkra före det säkra.
Så också i "Hunger – Historien om (min) kropp" som nyligen utkommit i svensk översättning av Emö Malmberg. Som titeln anger är det en självbiografi, men inte en som följer det gängse mönstret för berättelser om kvinnokroppar som spränger normer.
Gay, med sina som mest 262 kg, har under hela sitt vuxna liv räknats till de hundratals miljoner i världen som lever med det som BMI-skalan klassar som fetma.
Redan i memoarernas inledande kapitel slår Gay fast att det hon skrivit är något annat än en framgångssaga eller motivationsbok: ”Jag har inga djupa insikter i hur man hanterar en otyglad kropp och en otyglad aptit.” Målet för hennes exposé är snarare att beskriva denna tygellöshet, dess traumatiska ursprung och mångskiftande konsekvenser. Resultatet är en komplex och fängslande bekännelse om strid och kapitulation, stolthet och självförakt. Det är på samma gång en svidande anklagelse riktad mot den tjockhetsfobiska omvärlden och en djupt förtrolig självrannsakan. Allt formulerat i en lättillgänglig, pratig prosa med referenser till populärkulturella fenomen som Biggest Loser, Oprah Winfrey och skvallertidningar.
Somliga reflektioner ter sig nog så självklara och uttröskade, det blir en del upprepningar och det finns tillfällen då jag undrar om självmotsägelserna verkligen är ett medvetet grepp av retorikexperten Gay, eller om "Hunger" hade gynnats av en något strängare redigeringsprocess.
Men samtidigt är det just ambivalensen som gör Roxane Gays bok till ett oumbärligt inlägg i den hetlevrade debatten om vikt, ideal och hälsa. Medan självhjälpshyllornas utbud uppmanar oss att välja mellan oinskränkt självacceptans och radikal livsstilsförändring, visar Gay med humor, värme och förtvivlan på viljans paradoxer och det motstånd som kan rymmas i en otyglad kropp. Här finns värdighetens motstånd mot familjens välmenta bantningstips och främlingars föraktfulla blickar i mataffären. Självbevarelsedriftens motstånd mot utlämnande intimitet, ömhet och delaktighet i det offentliga rummet. Men också intellektets motstånd mot att ständigt ställas i kroppshyddans skugga.
Så blir "Hunger" till sist ändå en motivationsbok, en vänlig men bestämd uppfordran till läsaren: Oavsett vilken plats du fysiskt upptar i världen, låt tanken växa sig större.