I verket Policarpo, Bogóta, berättar Gabriela Pinilla med stora muralmålningar om kampen om att få bo kvar.
Konst
Något samband finns kanske inte alls, men det är ändå spännande när många människor ungefär samtidigt ställer sig frågor om samma sak. Har 1900-talets noggrant genomförda satsning på individualism och jaget nu väckt ett begär efter alternativa sätt att vara människa och samhälle?
Mest aktuellt är Havremagasinets sju utställningar under temat Kollektivet. Var och en av dem erbjuder många intryck. Allt från Gylleboverkets videoinstallation i källarrummet, ”In the world like lovers do”, med eldar, djurmasker, passion och naturmystik, till berättelser om rörelser för förändring som kräver politiska beslut: Ingela Johanssons dokumentära fotografier i ett verk om gruvstrejken i Kiruna 1969-1970, Gabriela Pinillas muralmålningar och böcker om kampen för rätten till sina hem i stadsdelen Policarpo i Bogóta 1962-1974, och inte minst Lena Lagerstams och Bernt Selbergs fotodokumentation från Norrbotten. I de senares utställning ”Inget förändras av sig själv” finns bland annat bilder och affischer från kampen för att undanta Kalix älv från utbyggnad, från Norrbottensmarschen 7 april 1979 och dokumentation av den pågående rörelsen att stoppa ett kärnkraftverk vid Bottenviken.
Spektrat är alltså brett, men ett återkommande kollektiv som gestaltas är ”kvinnor”.
Verket "From dusk till dawn" av Ingela Johansson.
Ingela Johanssons ”From dusk till dawn” utgörs av tio stora textila porträtt i olika tekniker av verkliga eller fiktiva kvinnor. En av dem är Elsa Laula Renberg som startade det första samiska förbundet. En annan suffragetten Sylvia Pankhurts. Suffragetterna återkommer i verket ”Let´s play” som utgår från de leksaker som producerades av kvinnor i rörelsens fabriker.
"Aliasing" av Kristina Müntzing är en av de sju utställningar som visas under temat "Kollektivet" på Havremagasinet i Boden.
Med sina stora textila porträtt av nu okända kvinnor svarar dock ”Aliasing” av Kristina Müntzing för den största bildupplevelsen. Verken bygger på nyfunna fotografier från 1920-talet, tagna av fotografen Ida Eklund från Lund.
Namnet ”Aliasing” syftar på den förändring som det ursprungliga porträttet genomgår under processen. Müntzing har digitaliserat bilderna, bearbetat dem med trådar och presentsnöre så att nya skuggor och färger uppstått i de svartvita bilderna, eller använt fotografierna som element i större vepor. Kvinnorna har blivit några andra och berättelsen om dem annorlunda än när de lät sig avbildas.
Med ranor bygger Elina Juopperi upp ett kvinnorum i verket "Heritage".
Även hos Elina Juopperi återfinns kvinnan som kollektiv i den textila installationen ”Heritage” har Juopperi staplat ranor på hög till en kubformad skulptur. Runt om i rummet finns fler ranor, eller samlade timmar av estetiska val och handens arbete, ihoprullade och staplade på varandra.
Resultatet av det konstnärliga utforskandet av tillsammansskapet och oavsett konstform, har inte på något sätt varit entydigt. Det har bänglat på och ifrågasatt, lika gärna som romantiserat tidigare decenniers tolkningar.
I utställningen "Inget förändras av sig" själv av Lena Lagerstam och Bernt Selberg finns bland annat fotodokumentation av rörelser som pågått och pågår i Norrbotten.
För bildkonstnärerna på Havremagasinet tycks det vara svårt att extrahera och formulera kärnan. Flera av utställningarna har byggts upp av mångordig och överväldigande information i form av text, bilder och långa videoverk. Här erbjuder de istället publiken att delta i samtalet.
Måhända beror det på att kollektivet i sig inte är homogent utan liksom kommer och går, omformulerar och börjar på nytt. Och kanske är Havremagasinet sommaren 2023 just därför en perfekt gestaltning till essäsamlingen ”Den otyglade skönheten” om konstens kunskap om demokrati. I den skriver Stefan Jonsson om konstverket som ett ting som sätter igång samtal som ibland kan påverka samhället utanför de etablerade kanalerna.
I suffragetternas fabriker erbjöds kvinnor arbete med att göra leksaker. Detalj ur Ingela Johanssons verk "Let´s play".
Konstnärerna på Havremagasinet tycks dock alla - och oavsett vilket narrativ som valts – vara överens om att kollektivet en kraft att beakta, även i dialogen med de som är politiskt ansvariga för samhällets utveckling, infrastruktur och idé.