I alla fall för en läsare som passerat 60, krasst är det ju inte längre oändlig tid kvar att leva. Men Atwood inger hopp. Som den åldrande författare hon är låter hon alla gestalter i de nio berättelserna vara äldre åldringar. I den sista bor de på ett äldreboende, fortfarande inte dementa, inte överflyttade till avdelningen för så kallad avancerad vård, men snudd på. Och om hon bevisar något så är det att livet fortsätter till det tar slut, så länge människan har en förmåga att tänka och reflektera kan fortfarande allt möjligt hända.
En tråd som återkommer är hur upplevda oförrätter, orättvisor och motgångar påverkar människorna. Tankarna på upprättelse upphör aldrig, om något får de allt större plats, i och med att livet levs långsammare blir det mer tid för eftertanke, och därmed hämnd. Flera av novellerna har därför blivit korta thrillers när rättvisa sent omsider ska skipas. Och ifall någon tror att det blir långtråkigt med nio berättelser på varandra med äldre innevånare så har den fel. Det är underhållande och varierat, hela vägen igenom.
De första tre berättelserna utgör tillsammans en kortroman i episodstil. Karaktärerna kommer igen, läsaren får möta dem som huvudpersoner i var sitt kapitel, samtidigt som författaren ger läsaren både en berättelse om kärlek och om den föreställningsvärld vi omger oss av. Undertecknad njöt verkligen av hur Atwood skruvar till det genom att låta en ung kvinna på sjuttiotalet skriva en kioskvältande sience fiction-serie som samtidigt är hennes sätt att bearbeta kärleken och livet. Novellens författarinna bygger in sina fiender och vänner i fiktionen och tar sig på så vis igenom livet. Men så visar det sig att det som verkade vara ren fiktion och hitti-på ändå har bäring i verkligheten genom att människorna som läser romanerna tror på vad de läser. Det blir en slags sammansmältning av nyandlighet och Harry Potter, en storartad drift med bristen på gränsdragning mellan vad som är sant och falskt. Och idag med det alltmer internetbaserade nyhetsflödet blir Atwoods fantasier ett bra exempel på hur lättlurade människor kan vara.
Margaret Atwood är extremt klimatmedveten. Hon vägrar till exempel att ta emot journalister som vill resa till Kanada för att intervjua henne. Däremot har hon inget emot att prata med hela världen på Skype. Jag tror inte att det är en tillfällighet att vädret ges så stort utrymme i flera av novellerna. Det är isregn och blixthalka, livsfarliga vägar och varningar för strömavbrott. Som hösten sett ut det här året känns dessa väderomslag oroväckande bekanta. Berättelserna är skrivna för något eller några år sedan, men det har redan börjat hända. Och det känns inte ett dugg som sience fiction. Tvärtom!