– Hallå, det är vi som är Könsförrädare. Nu jävlar.
Janinne Sandström Oja yttrar dessa ord iförd en näbbförsedd mask i papier-mache; liksom hälften digerdödsdoktor, hälften psykedeliskt barnprogram. Varför vet jag inte. Men varför inte?
Det fåordiga, inledande löftet – ”nu jävlar” – uppfylls i alla fall. Tusenfalt. Potatiskällaren svämmar över av folk, kanske tack vare den nationella uppmärksamhet gruppen fått nyligen (Way out west förr helgen, intervjuer med DN och PSL i veckan), och Könsförrädare gör vad som kan vara deras bästa spelning någonsin. Upplevelsen är lite sinnesutvidgande.
Det vore kanske en aning trångsynt att påstå att Luleå producerat Sveriges just nu bästa band – men rent empirisk är det ändå inte ett totalt osannolikt faktum. Och om det finns något band, någonstans i landet, som är lika intressanta som Könsförrädare – då har jag inte hört dem.