Recensenten ger föreställningen högt betyg och imponeras av att klagosången blir så underhållande.
Det var inte mycket som var bra i Ebeneser denna kväll.
Från den stunden David Väyrynen kliver upp på scenen, puttar till gitarristen Torbjörn Ömalm och börjar käfta är allt bara skit. Eller egentligen börjar det redan innan lamporna tänts, då en plågad röst klagar på omsorgen och fågelskit. "Det är fan sinnes".
I 60 minuter går sedan David Väyrynen – till vardags diversearbetande poet men denna kväll hatisk, självcentrerad bittergubbe – på om subjektiva orättvisor i Norrbotten.
Utläggen startar ofta med "det är fan sinnes". Det är fan sinnes hur dåligt fisket har blivit. Det är fan sinnes vilken kyla vi jämt måste stå ut med, inte är man mot att Greta får rätt så man får mer värme här.
Det är "plattan i mattan", "alltid retar det nån", "det är aldrig för sent att ge upp" och "slå dig ner och känn dig nerslagen".
Utfallen är bekanta och personligheten känns igen, men det är första gången det är underhållande. Den ständigt klagande norrbottniska mannen blir till ett spektakel som både drabbar och får en att skratta åt eländet.
David Väyrynen skrålar, fylledansar, scrolla klip i mobilen, rapar och slutar i bar överkropp. Malmfältens rockklubb (till en början maskerade) blir stillastående åskådare som bara tar skiten – samtidigt som de skapar ett stundtals briljant soundtrack.
Det blev en bittergubbe greatest hits när David Väyrynen tog i för allt han hade. "Skicka in militären, det har jag alltid sagt. Att det skjuts för lite".
Allt är inte bara skit, mycket är skitbra. Publiken i Ebeneser får allt från maskerad rallarrock och Gälka trap till vemodiga visor och dödsmetallmangel. Tidigare nämnda Ömalms fingeravtryck på tunga melodier förtjänar egentligen en egen hyllning, men inte ska de tro att de är nå.
Det är nästan fullsatt men det är fan sinnes att det inte är fler. Inte fan kan det bli mycket bättre än så här.
David Väyrynen och Malmfältens rockklubb lockade många till Ebeneser för sin föreställning "Det skjuts för lite", där musik och språk samlades.
Crescendot i skrålande "Det är vi som är Bygg och betong" urartar i en testosteronöverdos men till slut säger bandet i från.
"Är du helt jävla dum i huvudet?" får David Väyrynen höra men efter den här uppvisningen är uppenbart att han ligger närmare att vara ett geni.
Ensam i bar överkropp står en toxisk norrbottnisk man och tittar ut i mörkret. Han drar en sista klagosång över bensinpriserna och renar på vägen.
Inte fan skjuts det för lite, men sådana här kvällar finns det för få av. Det är fan sinnes.