Bolaget lockade storpublik i Södra hamn.
Frågan är bara om det räcker med att skrika "Fan vad fina ni är" ett oräkneligt antal gånger och avfyra några eldar i varje nummer. Efter en timme och 25 minuter känns det som att det är dessa element som har dominerat konserten, men vad var det egentligen vi lyssnade på?
Bolaget från Falun består av Adam Bergestål, Gustav Jörgensen, Oliver Norqvist och William Ahlborg. Idén om att bilda bandet väcktes på en fest och namnet anspelar på Systembolaget. Två år i rad har deras låtar blivit Sveriges mest streamade.
Signe Kauppi, Najomi Engström och Minna Enbom lyckades få plats allra längst fram när favoritbandet spelade.
De spelar någon sorts fartfylld pop och är kort sagt enormt populära. "En del säger att vi är epa-dunk och även om jag inte håller med om det, är det helt okej. Folk får kalla det vad de vill", har Adam Bergestål sagt i en TT-intervju och Oliver Norqvist lägger i samma intervju till att han vill kalla det "poppunk".
Den här turnén kallar de "Rodeo", ett begrepp som de själva förknippar med kaos.
Publiken älskar Bolaget, det är uppenbart.
Det är närmare 7 000 i publiken, mestadels ungdomar från Luleå, Älvsbyn och Boden om man frågar dem. De yngsta står och väntar i god tid framför scenen, medan man hittar de som är över 18 år innanför stängslet till ölserveringen. Alla man pratar med bedyrar hur mycket de tycker om, eller rentav älskar, Bolaget. Och 7 000 unga norrbottningar kan väl inte ha fel?
En selfie med publiken hanns med mitt i konserten.
När showen drar igång är det med dunder och brak. Sedan fortsätter det så. Artisterna bjuder på närkontakt med de som står tryckta mot kravallstaketet och det är varmt och trångt och svettigt och skrikigt och en bit in i konserten måste de be publiken att ta det lugnare så att ingen ska skadas. Vakter och säkerhetspersonal har fullt upp. Om målet var att skapa en kaotisk känsla så lyckas det.
Bolaget är ett av Sveriges mest streamade band.
Det är jättehäftigt med eldarna, men när man sett dem än 30, 40 gånger tappar de lite av sin tjusning. Showen skulle nog vinna på lite mer växlingar, mer dynamik. Nu dunkar det stadigt på som en Epa-traktor på sin fredagskvällsrunda genom stan.
Närkontakt med publiken.
Men det mest problematiska i mitt tycke är nog ändå texterna. Det är en sak att skildra en utsatthet i ungdomen där man dricker för mycket ibland, dövar sina känslor med alkohol eller kanske har en härlig kväll då alkohol ingår. Det är en annan sak med ren och skär okritisk alkoholromantik för alkoholromantikens skull. Och det är en hårfin skillnad.
Bolaget rev av alla sina hitlåtar.
Det är omöjligt att inte jämföra Bolaget med Hooja som också drog en publik på 7 000 till Södra hamn, men i Hoojas fall tycker jag att texterna har enormt mycket mer humor och distans till det mesta, även alkoholen.
Även vakten passade på att ta en bild på bandet.
Nu är det är väl så klart inte Bolagets eller något annat bands uppgift att ta på sig moralens mantel och predika nykterhet, det menar jag inte. Men när man samtidigt ser riktigt unga ungdomar som definitivt skulle må bättre av att ransonera mängden alkohol ragla runt i publiken känns det ändå lite – beklämmande.
Med Luleå hockeytröjor och eld försökte Bolaget vinna publikens hjärtan.
Efter en obegripligt lång paus åker Luleåhockeytröjerna på. Sedan händer något, både rent musikaliskt och stämningsmässigt, när de river av sina största hitlåtar medan mörkret faller. Konserten växer, mobiltelefoner tänds, stora röda bollar far runt i luften och allting avslutas med ett praktfullt fyrverkeri.
Efter pausen satte bandet på sig Luleå hockeytröjor.
Så trots allt slutar den här recensionen ändå i dur, för visst innehåller showen både massor av energi och mycket glädje, precis som utlovat, även om det – i min värld – inte är direkt berörande.
Eld, eld och eld var konsertens genomgående tema.
I slutet av konserten höjdes stämningen med bollar och tända mobiltelefoner.