Teater
Den jag vill vara
Manus: Lina Stoltz
Regi: Carina Henriksson
Musik: Jerry Lonnakko
Koreografi: Patrik Häggström
I rollen: Ivar Forsling
Tekniker/medskådespelare: Bo Selinder
Nu debuterar hon som dramatiker med pjäsen ”Den jag vill vara” som fick sin offentliga premiär på IOGT/NTO i fredags men som annars spelas i skolor i länet från åk 8 och uppåt. Pjäsen bygger på hennes bok med samma namn och har verklighets bakgrund.
Ensam på scenen står Joel – i rollen Ivar Forsling, elev vid Teaterhögskolan i Luleå – i en enkel men funktionell scenografi. Han gestaltar Joel, knarkare och kåkfarare, som vi ofta svepande kallar dessa män, för det är ju nästan alltid män. Men bakom dessa ord finns förstås en människa.
Vi följer Joel genom hans liv, pjäsen varvar ett berättande i dåtid med rå realtid. En timmes utvecklingshistoria kort och gott. Joel döms för att ha knivhuggit en polis. Naturligtvis ett allvarligt brott som förtjänar sitt straff. Men det är inte där konflikten ligger i pjäsen utan vad en fängelsevistelse gör med en människa. Och aktualiteten är det förstås inget fel på – debatten i samhället kring högre straff i en tid med allt – menar många – råare våld, ligger som en klangbotten i föreställningen. Men vad är alternativet? Hur skapar vi ett mänskligare samhälle?
Joels uppväxt var hård, hans farsa slog honom, han lurades in i knarkvärlden av en kompis, ”jag hade bra vener” som han själv säger med mild ironi. Det sociala arvet ligger och tickar bakom replikerna. Men vi förstår snabbt att Joel inte är som andra med ständiga återfall innan historien tar slut med en överdos på en allmän toalett eller i en fyllecell. Joel är det lyckliga undantaget.
Lina Stoltz lyckas skapa balans i sin berättelse mellan tung realism och – jag finner ingen bättre beskrivning – en intellektualisering av ett inre drama. Det är välskrivet, välavlyssnat. Hon undviker det smetigt sentimentala och det alltför scoutaktigt käcka, replikerna ligger som tunga bluesriff genom föreställningen. Och helt följdriktigt hör vi Janis Joplins fräsande hesa stämma som ett kort men effektivt blänk på ljudbandet.
Ivar Forsling spelar så svetten dryper – vi talar extremt fysisk teater. Teaterteoretikern Grotowski hade slickat sig om munnen. Men trots intensiteten blir det inget överspel. Han har koll på sitt instrument. Och publiken runt scenen blir om inte delaktiga så en del av spelet.
Så vad vill pjäsen berätta? Att det finns hopp, eller kanske bara något så enkelt som att människa är människas vän. Det räcker gott för mig.