Så såg tiderna ut i 1860-talets Sverige. Norrbottensteatern har premiär på ”Barnen från Frostmofjället” efter Laura Fitinghoffs – i alla fall för de äldre i salongen – berömda bok från 1907. En saga om fem föräldralösa men sturskt modiga barn.
Präktiga som små scouter beger sig den femhövdade barnaskaran ut i världen sedan deras mor gått hädan i soten någonstans i snöiga Norrland. På väg söderut att söka hitta någon som kan ge dem mat och tak över huvudet. Tiderna är bistra, hungern river och den isiga vinden biter i barnens kinder. Äldst är Ante, tolv år och barnens vuxenvikarie. Och så är det förstås Gullspira, den klurigt kloka geten (Karin Paulin i bockskägg!) som också är vår ciceron genom sagan.
Visst, nog förmedlar berättelsen insikter i hur livet kunde te sig inte så många generationer bort. Och ja, vi hajar parallellen till vår tid med hur flyktingar som idag söker sig mot våra kuster har det. Och att vänlighet människor emellan föder just vänlighet gestaltas vackert i ett par scener – inte minst när Maria Ponténs snitsigt fångade gråhund fattar galoppen. Och Kristine Gulbrandsen charmar med sin lillstinta Brita-Kajsa; bångstyrig med en miljon myror i benen. Erik Kaa Hedberg skänker den inte helt lätta rollen som Ante ett konsekvent lugn som bär genom föreställningen. Ensemblespelet sitter i Michael Cockes regi.
Men frågan blir ändå – hur gör man för att fånga en ung publik med en lite mossig klassiker? Hur berättar man en närmast högkyrkligt religiös historia för vår sekulariserade tid? Lätt är det inte och det känns som man kämpat rejält med frågan. Men räcker det med att prata om Happy Meals och Foodoraleveranser när käket ska på bordet? Att referera till Tiktok och sociala medier när barnens samvaro sätts på spel? Tveksamt. Men när kommunens folk i sin jakt på barnen smyger omkring och ser ut som agenter ur ”Matrix” fungerar blinkningen. Många scener är fint utmejslade, andra snåriga som granskogar.
Föreställningens styrka ligger i den magnifika ljussättningen; poetisk och exakt. Och som excellent sammanfattar sagan i ett precist samspel med en fiffig och fungerande scenografi och – som vi ju är bortskämda med – en ljudbild inklusive nykomponerad musik som både skrämmer och lockar. Men att rekommendera föreställningen från tio år känns lite fegt. Nog sjuttsingen klarar en åttaåring detta.