Litteratur
Ingen början inget slut
Ellen Strömberg
Ráben&Sjögren/Schildts & Söderströms
Strömberg väljer att skriva på en rak, lite torr prosa, och trots att berättelsen närmar sig fantasy är det ändå samtidsrealismen som dominerar. Det går däremot snabbt att lista ut hur det ska gå, och någon spännande kamp mellan ont och gott finns knappt alls. Den egentliga frågeställningen handlar istället om hur huvudpersonen Benjamin ska sörja. Och mer än ett traditionellt high fantasy-väsen, är den everlevare han möter en tröstefigur för tankar om döden och livet.
Allt utspelas en sommar i Österbotten. Ute på en ö i skärgården pågår en arkeologisk utgrävning och Benjamin bor med sin pappa arkeologen i en husvagn. Det är lite ensamt, men vad är valet? Att sitta i stan? Och inte tänka på mamma. Hon är död.
På campingen verkar det lite öde. Grannarna är två trevliga vanlisar och, på andra sidan, ett gäng yngre människor som verkar vara svåra att få grepp om, pappan kallar dem för neo-hippier. Ingen av dem kan pigga upp Benjamins sommar.
Men det kan Tristan, som en dag sitter på stranden. Tristan är tio av tio säger Benjamins enda kompis Olivia på telefon från sitt musikkollo. Och som hon dessutom påstår att Benjamin själv är.
Det är en viktig anmärkning, för romanen handlar också mycket om Benjamins självbild. Den kretsar kring två saker. Dels uppfattar han sig som tjock och ful, tack klasskamrater!, och noterar genomgående hur han och andra, ”tjocka”, personer rör sig. Dels om att han alltid liknats vid mamman. Och nu är det som om en halva av honom själv är borta.
Det är Tristan som everlevaren, det vill säga en sorts människoliknande varelse som lever på-sätt-och-vis för alltid, men i olika skikt i tiden ”utan början och utan slut ”. Mellan skikten rör de sig via speciella stenkonstruktioner, jungfrudanser, de cirkelrunda stenlabyrinter som finns i Bottenvikens skärgård. Nu har porten dock låst sig och Tristan behöver hjälp för att öppna.
Genom mötet med Tristan, fyllt av passion och drama, mognar insikten hos Benjamin hur han kan komma vidare i sitt liv. Ja, rent av släppa den självbild som andra pådyvlat på honom. Däri ligger också berättelsens egentliga, men lågmälda spänning.