Teater
Norrbottensteatern
Popkvinnor – andra sommaren
Medverkande: Kristine Gulbrandsen, Tomas Isacsson, Karin Paulin, Katarina Pettersson, Maria Pontén, Martin Sundbom (kapellmästare), Anna Wedin, Sara Wohlin Zerpe.
Manus: Rasmus Lindberg efter boken "Kvinnorna som formade pophistorien" av Anna Charlotta Gunnarson.
Regi: Rasmus Lindberg
Scenografi: Lothar Bellgardt
Kostym: Mona Blombäck och Ina Andersson
Mask/peruk: Annika Öhlund
Ljud: Urban Wirén & Mårten Eliasson
Friluftsmuseet Hägnan, onsdag 8 juni klockan 18
Det är förvisso i grunden en ganska sorglig berättelse som gestaltas denna premiärkväll på Friluftsmuseet Hägnan i Luleå. En berättelse som tar sin början redan 1715 med Mozarts storasyster Maria Anna Mozart. Ett musikaliskt underbarn, precis som sin lillebror, men förvägrad samma möjligheter att utvecklas på grund av sitt kön. Och så har det fortsatt genom historien fram till våra dagar. Men så kom Anna Charlotta Gunnarsons bok "Kvinnorna som formade pophistorien" ut 2019 – en bok som ställde pophistorien i ett nytt ljus och inte minst gav alla kvinnliga musiker upprättelse och en välförtjänt plats i vår musikhistoria. Och det är denna bok som ligger till grund för Norrbottensteaterns sommarföreställning, i bearbetning av regissören Rasmus Lindberg.
Resultatet är en både folkbildande och musikalisk käftsmäll, om än lite ojämn i sitt utförande. Att Whitney Houston aldrig fick en plats i Bonniers rocklexikon eller att Siw Malmqvist faktiskt var den första svenska artisten som hamnade på Billboardlistan är en nyttig lärdom.
Och inte minst ges låtskrivaren, sångerskan och kompositören Britt Lindeborg upprättelse i en hjärtskärande gestaltning. År 1958 blev hon som första kvinna antagen med en låt till Melodifestivalen. Dessutom vann hon Melodifestivalen första gången med texten till "Judy min vän", som Tommy Körberg är känd för och 1984 vann hon Eurovision Song Contest efter att ha skrivit texten till "Diggi loo diggi ley", men fick själv betala biljetten till galan. Hon dog tämligen anonymiserad efter ett yrkesliv som kurator medan samtida manliga kollegor gjort sig ett namn på liknande bedrifter.
Men förutom den folkbildande berättelsen är det främst en musikalisk upplevelse. När Karin Paulin sjunger "I will always love you" reser sig håret på armarna och jag vill bara gråta. Det är en mäktigt, berörande föreställning på flera plan om än i en mer lättsmält anrättning.